Vad katter kan lära oss om framtiden

En av de svåraste utmaningarna med att prata eller skriva om framtiden är att göra det tydligt att det egentligen inte är framtiden man pekar på utan nutiden.

Va? Vad menar han nu??

Jag kanske måste ta hjälp av en filosof för att göra det tydligare. När filosofen Paul Ziff skrev om pekandets utmaningar använde han ett kattexempel för att förklara den svårighet vi kanske inte tänker på i vardagen:

I throw a cat a piece of meat. It does not see where the meat fell. I point to the meat: the cat smells my finger.

Katter, till skillnad från hundar och människor, förstår alltså inte pekande vilket t ex gör det svårt att träna katter till att göra trick. Istället för att förstå vad som utpekas intresserar sig katten för fingret.

Vad har nu detta med framtiden att göra?

Den första insikten vi behöver ha när vi pratar om framtiden är att framtiden varken finns eller är förutsägbar. Egentligen kan vi alltså bara prata om framtiden i form av hypoteser och bilder av möjliga framtider.

Om framtiden inte finns eller är förutsägbar, varför skall vi då prata om den? Och vad är det då vi pratar om när vi t ex pratar om självkörande bilar?? Jo, när vi pratar om och tänker på framtiden är det i själva verket en parabel för att förstå konsekvenserna av dagens fenomen, handlingar och beslut som formar en värld där självkörande bilar är en del.

Tal om framtiden pekar alltså egentligen tillbaka på nutidens beslutssituation.

Även om vi människor normalt förstår pekandet blir det svårt när det handlar om svåra resonemang. Då blir vi som katter och intresserar oss för fingret – framtidsbilderna – och följer inte tanken till vart dessa pekar. Och visst är det spännande med filmer med självkörande bilar, men vi behöver höja oss över katternas nivå och lära oss att framtidsbildernas uppgift är att belysa dagens situation och lyfta fram de beslut och handlingar som formar vår framtid.