Workshops

När jag arbetar med grupper för att t ex ha en scenarioplaneringsworkshop brukar jag ha som tumregel att det skall vara 5-9 personer för att det skall fungera. Fler personer kan göra det stökigt. I själva verket vill jag egentligen inte ha fler än heller då jag tycker att det redan där kan bli lite rörigt vilket märks när gruppdiskussionen spontant plötsligt delas i två.

Christoffer Allans graf som sammanställer anekdotisk beskrivning av grupptillfredsställelse gentemot gruppstorlek, från Life With Alacrity
I ett inlägg av Dave Pollard häromdagen funderade han på svårigheterna att hålla ihop sitt eget nätverk och om detta skulle kunna hänga ihop med en möjlig existens av naturliga gruppstorlekar. Historiskt kan man hitta “naturliga” gruppstorlekar om 5-7 (familj), 30-60 (utökad familj, grupp), 120-150 (klaner), och 1000-2000 (stammar). Var och en av dessa storleksgrupper kan mycket väl begränsas av något. Enligt Robin Dunbar (som formulerat det berömda Dunbar talet 150) och Christoffer Allan så finns det t ex en kognitiv gräns på 150 individer som en person kan hålla aktiva i sitt sociala nätverk.

Pollard funderar vidare vilka olika värden de olika gruppstorlekarna kan fylla och vad de i så fall kan passa till.

What are the ‘right’ sizes for intentional communities? My hypothesis is that the first circle (5-7 people) is optimal for intimacy, the second circle (30-60 people) is optimal for enterprise/economic activity, the third circle (120-150 people) is optimal for political association, the fourth circle (1000-2000 people) is optimal for mutual protection and security (with a buffer between each of the 1000-2000 person groups to ensure natural diversity between ‘cultures’ can emerge), and that any human association with greater than 2000 people in it will be inherently dysfunctional.

Någon som tagit fasta på dessa tal är Bert Inge Hogsved när han bildade Hogia. I Hogia-gruppen skall inget företag vara större än 50 personer, vilket verkar ha varit ett framgångskoncept genom åren.

Hur stora bör grupperna då vara i andra sammanhang? T ex för att barn skall kunna lära sig och må bra i skolan? Om Pollard har rätt och intimitet är optimalt vid 5-7 individer så är den förskolemodell vi har idag helt förkastlig där vi bara räknar antalet vuxen per barn (vilket också är högt) men totalt glömmer effekten av den totala gruppstorleken.

Den storleken kanske vore bra lite högre upp i åren också? Dagens klass-storlekar högre upp i åren är ofta ca 30 individer, en siffra som kanske varit hyfsad om skolan bara hade en undervisande roll. Nu har ju skolan fler roller som t ex fostrande och då kanske den storleken är helt förkastlig?

Själv skall jag fundera mer på gruppstorlekar i mina workshoppar i alla fall. Kanske skulle jag vara lite hårdare och försöka få ner antalet individer i mina grupper till 7 för att öka (den upplevda) kvaliteten?

Läs Dave Pollards inlägg på How to Save the World blog Sunday Open Thread — January 6, 2008

För lite mer i detta ämne kan man även läsa boken Den Tändande Gnistan av Malcolm Gladwell (som just nu verkar vara slut överallt). Man förstås läsa den på engelska också. “The Tipping Point: How Little Things Can Make a Big Difference” (Malcolm Gladwell)

Se och andra bloggar om: förskolan, scenarioplanering, skolan