Coronavirusets systemeffekter

Jag har, liksom många andra, otroligt svårt att låta bli att läsa och försöka göra analyser om Coronaviruset. Men för mig handlar mycket av tankarna om systemeffekterna snarare än de personliga riskerna. Och framför allt vilka är de andra och tredje ordningens systemeffekter vi behöver förstå redan nu?

Det är helt uppenbart att viruset, och framför allt våra reaktioner på riskerna, är en prövning av ett redan stressat samhällssystem.

Dels eftersom vi lever i ett samhälle som ständigt blir allt mer ihopkopplat och komplext, men samtidigt också mer anorektiskt, slimmat och skört.

Men också för att Coronaviruset inte är en vanlig risk utan vad Kevin Kelly kallar en andra ordningens risk. Det betyder att vi inte har någon mental modell eller riskprofil för att hantera risken. Den innehåller alltså fler dimensioner av osäkerhet än de risker vi normalt brukar hantera.

En av de viktigaste sakerna att förstå att den skadan som uppkommer på komplext och adaptivt system (som både samhället och vår kropp är) sällan härrör från det yttre hotet utan är en konsekvens av det egna inre korrektionsbeteendet. Egentligen är riskerna för samhället av samma typ som Coronaviruset är för den som insjuknat: Immunförsvarets reaktion.

Och vilka konsekvenser får då vårt korrektionsbeteende? Hur kommer Coronviruset förändra samhället framöver?

Förändringsmönster jag ser

När jag läser och försöker lägga pussel så framträder några mönster med en relativt tydlig riktning. Medan några andra är fundamentalt osäkra,

Forskningsprocesserna accelererar

Forskningen runt allt som har med virusutbrottet bröt snabbt sina etablerade mönster och rutiner. Forskningsprocesserna antog nya och mer pragmatiska former för att maximera hastigheten och möta de akuta utmaningarna. Resultatet är en strid ström av analys-, visualiserings- och diagnosmetoder.

Det nya kravet på snabba resultat kortsluter den växande akademiska komplexiteten och administrativa överbyggnad långsamt kväver västvärldens forskningseffektivitet. Nya framväxande metoder och mönster kommer med stor sannolikhet att få konsekvenser på forskningen inom flera akademiska områden en lång tid framöver.

Företag kopplar isär sina beroenden

Producerande företag söker idag akuta lösningar för att ersätta komponenterna de nu inte får från Kina. I det längre perspektivet kan krisen innebära början på en process där västvärlden aktivt kommer att jobba på att minska sitt beroende av Kinesiska komponenter. Många företag kommer troligen också att ifrågasätta andra beroenden av globala handelspartners långt bort.

En annan effekt är att organisationer börjat använda telekonferenser, mail och annan digital teknik för att driva vidare verksamheter under krisläget. Detta innebär i det längre perspektivet att anställda i företag kommer att utveckla vanor och rutiner för att samarbeta digitalt utan att behöva mötas i ett rum.

Erfarenheter från andra kriser visar att denna påtvingade invänjning och problemlösning skapar beteenden och strukturer som har mycket längre varaktighet än vi tänker på.

En annan aspekt är att begreppet resiliens kommer att komma ännu högre på agendan än vad Eyjafjallajökulls utbrott 2010 lyckades åstadkomma.

Ännu försiktigare investeringsklimat

Världens börser både speglar och förstärker krislägen som påverkar världens företag. Är det någon del i samhället som är hyperkänsligt för risker och snabbt anpassar sig är det finansmarknaden. Coronaviruset kommer därför att kalibrera om investeringslogiken för lång tid framöver.

Om finanskrisen 2008 bidrog till ett nytt och riskundvikande beteende kommer även Coronavirusets spridning att göra det samma. Redan innan Coronaviruset fanns enorma mängder kapital som söker rimlig och framför allt långsiktig avkastning. Detta kommer inte att bli lättare efter ytterligare en kris som signalerar att vi lever i en allt osäkrare värld.

Politiskt mer fragmenterad värld

Förmågan att hantera Coronaviruset testar förtroendet mellan länder. Kina hamnade först i skottgluggen för att bli kritiserade, tätt följt av Italien och nu senast USA. Fler länders krishanteringsförmågor och därmed trovärdighet att kommer också att bli utvärderade och kritiserade när röken skingras.

Om västvärldens företag flyttar sina affärsrelationer från t ex Kina till mer lokala alternativ leder det till svagare handelsrelationer. Och svagare ekonomiska relationer leder enligt tidigare erfarenhet till en urholkad bas för förtroende och ett sämre förhandlingsklimat.

Viruseffekterna testar även förtroendet för de inhemska krishanteringssystemen. Då regimers förtroende bygger på förmågan att leverera riskerar svaga regeringar att falla. Detta öppnar upp för ökad politisk turbulens i många länder samtidigt vilket ytterligare stressar förtroenden mellan länder världen över.

En effekt är dessutom att nationalister och populister får syre av krisläget där det är lätt att skylla problemen på öppna gränser och beteenden i andra länder och kulturer.

Digital maktförskjutning

När en kris som en pandemi stressar länders krishanteringssystem blir kraften att de globala kommunikationsplattformarna allt tydligare. Plattformsföretag som Google, Facebook och Twitter m fl visar sig helt enkelt utgöra samhällets viktigaste infrastrukturer.

För de regimer som redan börjat bygga upp egna digitala övervakningsförmågor kommer dessa väl till pass. Krissituationen gör att de i får princip carte blanche att utnyttja dem på vilket sätt de vill. Och dessutom vidareutveckla dem. I ett krisläge är acceptansnivån för humant tveksamma insatser mycket högre än vanligt. Historien visar att dessa system och regelverk ofta förblir permanenta.

Konsekvensen blir att Coronaviruset förstärker maktpositionen de digitala infrastrukturerna har. På ett globalt plan får de stora plattformarna en starkare position. På nationellt plan kommer den digitala systemen övervakningen att bli uppgraderad.

Viruset synliggör samhällssystemets systemiska svagheter

Vi tror gärna att saker blir bättre av vårt fokus på effektivitet, produktivitet samt ordning och reda. Och är säkert rätt kortsiktigt. På längre sikt händer dock något helt annat. Ekosystem blir snarare allt mer komplexa, sköra och sårbara. Desto fler problem vi löser och institutioner vi etablerar desto mer ökar den totala kostnaden för komplexitet. Gradvis bli kostnaden så stor att förmågan att lösa även de minsta problem så kostsamma att det helt enkelt omöjligt.

Coronaviruset är ett brutalt test av en rad av vårt samhällssystems förmågor. De områden där komplexiteten blivit för hög och där förväntade förmågor inte längre finns kommer att synas. Speciellt kommer det att gälla de förmågor som bygger på förmodad samverkan mellan olika s k stuprör. Men även inom system kommer vi att se att system inte klarar av att fungera då de redan fallit offer för den dagliga effektiviseringen och den ökande komplexiteten.

När någon form av normalläge inträder kommer vi att ha frilagt ett antal problemområden vi behöver hantera. Det som kommer att avgöra om vi verkligen lär oss något är om vi också noterar varför dessa system slutat fungera. Och t ex se vad som bidrar till den ökade komplexiteten och utveckla nya och justerade målbilder för samhällets institutioner.

Osäkerheter om framtiden

Ovanstående observationer handlar om fenomen som är relativt tydliga och säkra även om de också innehåller en hel del osäkerhet.

Dock finns andra och tredje ordningens effekter som är betydligt mer osäkra.

Effekterna på klimatarbetet är osäkert

När den ekonomiska aktiviteten minskar ser vi snabbt positiva effekter på t ex koldioxid-utsläppet. Dessutom förändrar vi åtminstone tillfälligt våra värderingar till konsumtion i relation till andra och just nu viktigare värden. Effekten blir att människor och företag nu behöver känna av och prova på nya beteenden och hur det är att leva i en minskande ekonomi.

Men Coronaviruset förändrar också de politiska prioriteringarna. Kortsiktig överlevnad och ett fungerande samhälle hamnar betydligt högre än klimateffekterna. Detta riskerar att för lång tid framåt ändra den politiska prioriteringsordningen vilket är ett de största hoten mot klimatprojektet.

Hur våra framtida politiska prioriteringar med avseende på klimatutmaningarna kommer att se ut framåt är därför osäkert.

Världsbildsskiftet sätts på sin spets

Vi lever i en tid när många krafter utmanar modernitetens tankar och idéer. Postmoderna och andra relativiserande synsätt har tillsammans med nya kommunikationsstrukturer förflyttat sanning, förnuft och experter till kommentatorsbåset.

Det verkar som om vi har två möjliga vägar framåt.

Antingen växer vi upp och vidareutvecklar det moderna projektet med de delar som uppenbarligen var mer sköra äv vad vi förstått. Detta kräver dock att människor behöver mogna i sina perspektiv och värderingar. Den behöver kunna till att förstå och leva med att världen är global, komplex och består av flera olika helheter.

Eller så faller vi tillbaka till den gamla trosbaserade pre-moderna världsbilden där människor lever i sina egna bubblor av upplevd enhetlig sanning.

Kanske finns flera alternativ, men Coronaviruset kan sätta denna motsättning på sin spets. Möjligen kommer krisen formar en ny riktning, eller kanske riktningar, framåt.

Ökad fragmentering eller mer humanistisk systemsamverkan?

Det verkar vara svårt för vissa grupper att låta bli att göra politiska poänger av virussituationen. Vi har sett hur nationalistiska, populistiska och autokratiska krafter försökt utnyttja situationen för sina syften för att bibehålla makten eller framföra sina nationalistiska agendor. Detta spelar självklart också ihop med vad vi tillfälligtvis behöver göra för att dämpa smittspridningen.

Men som motverkande effekt vi ser också hur människor runt om i världen ändrar sina beteenden för att hjälpa varandra genom att t ex ändra beteenden för att minska smittspridning, skydda riskgrupper och lösa mattransporter till de som blir isolerade.

Människor söker i grunden trygghet. Var kommer kommer människor att uppfatta att den tryggheten finns? I starka solitära stater med tydliga regler och strukturer eller i sammankopplade människor som hjälper varandra utifrån mänskliga värderingar? Hur dessa två motverkande rörelser kommer att spela ut är osäkert, men situationen spetsar definitivt till motsättningen.

Ett steg mot det större systemskiftet

Coronaviruset påskyndar tydligt samhällets riktning mot det större systemskifte vi är på väg mot. Jag har ofta pratat om detta i mina föreläsningar och Nafeez Ahmed tar t ex upp det i sin artikel Coronavirus, synchronous failure and the global phase-shift som är värd att läsa av flera skäl.

Om vi (liksom Nafeez Ahmed) använder C S Hollings modell för att beskriva ekosystems förändringsfaser gäller detta även för alla sociala ekosystem. Enligt modellen kan vi beskriva förändringen i fyra faser.

  1. Tillväxt genom samverkan/utnyttjande av sin omgivning där man samtidigt låser upp resurser
  2. Konservering och detaljering av vad som tagit form
  3. Kollaps och frigörande av de uppbunda resurserna
  4. Reorganisation och de första stegen för en ny tillväxt

Denna bild visualiserar hur systemfaserna samverkar.

Vad som händer när ett ekosystem befinner sig i K är i huvudsak konserverande och detaljering. Detta ökar till den grad då systemet bundit upp alla resurser och dramatiskt reducerat sina inre frihetsgrader.

Når ett uppbundet ekosystem stressas över en viss gräns förändras tillståndet från K till Omega. Då sker ett fas-skifte som innebär att de gamla strukturerna faller sönder. När ekosystemet går över till fas alpha börjar en reorganisation utifrån de enkla komponenter som då blir fria.

Tittar vi på dagens västerländska samhälle tycker jag att det är ganska tydligt hur vi sedan 1970-talet strävat efter att konservera och detaljera vårt samhällssystem snarare än att utveckla det.

Nästa steg kommer då att vara ett fas-skifte jag tror många av oss anar redan har börjat. Att Coronaviruset ger oss en puff ditåt är därför helt uppenbart. Systemförändringens magnitud är osäker.

Det som händer just nu är alltså redan utan hög dödlighet en av århundradets händelser då det kommer att forma våra samhällssystem lång tid framöver.