Ryssland kan sluta exportera olja och Kina skaffar mark utanför Kina…

Hur lång tid har ett land som Sverige på sig att omforma sig till helt andra förutsättningar när det gäller tillgång på energi och mat i världen? Det enda vi vet är att ett globalt marknadssystem kommer att tvingas reagera när de stora elefanterna börjar dansa.

Ganska tidigt när oljepriset stack iväg uppåt signalerade Indonesien att de inte längre skulle sälja sin olja på världsmarknaden eftersom deras egna behov behövde uppfyllas först. Detta fick förstås ytterligare effekt på världsmarknadspriset, eftersom en stor del av den olja man antog vara tillgänglig plötsligt inte var det. Den globala marknadens grundläggande idé är nämligen att det inte finns några restriktioner på tillgängligheten av de produkter och tjänster som finns i kalkylerna. Under normala förhållanden kan ju detta vara sant, men under mer extraordinära förhållanden, som t ex när det egna landet och dess befolkning hotas att skadas ser förstås varje regering det som sin plikt att skydda landet genom att införa restriktioner. Vad andra länder då tycker är då underordnat. Speciellt om landet är ekonomiskt eller militärt betydande i sin region.

Idag på morgonen rapporterades i P1 att FAO – Food and Agriculture Organization of the United Nations ser det som möjligt att Ryssland, Mexiko och Iran kommer att stoppa sin oljeexport inom 5 år:

Traditionella exportländer som Indonesien har upphört att exportera och vi väntar oss att Mexico, Iran och till och Ryssland inom fem år kommer att stå inför behovet att använda sin olja själva, säger Christina Engfeldt, vid FAO:s kontor i Stockholm.

Olja behövs till jordbruksmaskiner och transporter, till tillverkning av bekämpningsmedel och konstgödsel. Indonesien har alltså redan slutat exportera olja för att tillgodose sina egna behov.

[Från Ekot 2008-05-12 – FAO varnar att olja kan bli bristvara]

Orsaken är att dessa länder satsar allt mer på ett inhemskt jordbruk för att garantera tillgången på mat i framtiden.

Att mat och olja hör ihop är inte så konstigt då det t ex krävs olja för att transportera och producera mat men också för att oljepriset, etanolpriset och matpriset är sammankopplade på ett mer komplext sätt (Lester Brown).

Detta hänger också ihop med rapporteringen härom morgonen. Förutom att Kinas konsumtion av olja verkar växa dramatiskt med en växande medelklass som vill transportera sig (se min förutsägelse 2005), är förstås matkonsumtionen också ett problem. Kinas lösning på detta är att göra på samma sätt som man gjort för att säkra sig om andra råvarutillgångar. Man går till västvärldens bakgårdar och glömda platser och lovar bättre villkor. Afrika och Latinamerika är de givna platserna. Nu har turen även kommit till matområdet…

The country has long tried to be self-sufficient despite having only eight per cent of the world’s tillable farmland to feed more than a fifth of its population.
[…]
Companies are buying and leasing land across Africa, sending out Chinese labourers and producing crops for sale on the world market – and back home.

[Från China looks abroad to grow its own food – Telegraph]

Kinesiska regeringen uppmuntrar helt enkelt sina företag att skaffa sig kontroll över jordbruksmark långt utanför Kinas gränser.

För mig är detta ytterligare en signal om att FAO kan mycket väl kan ha rätt. Detta innebär i så fall att vi kommer att närma oss en akut bristsituation av mat och olja mycket snabbare än vi antagit. Och även om man inte kan säga att den globala frihandeln direkt är skurken i detta drama så har den hjälpt till att invagga oss i en falsk säkerhet. Ett frikopplat agentbaserat system svänger snabbt och följer inte alls normalfördelningskurvor i alla lägen. Även om våra ekonomiteorektiker gärna vill hävda detta så tycker jag man skall läsa boken The Black Swan som pekar ut just denna illusion.