Ökande samhällskomplexitet – den största utmaningen

Ordet komplexitet har börjat poppa upp lite överallt på senaste tiden. Jag tror det beror på att fler har börjat lida av den ökande komplexiteten både i vardagen och i sina professionella liv. De får helt enkelt inte ihop pusslet längre.

Vi har helt enkelt börjat förstå att vi lever i en VUCA-värld (där akronymen står för Volatile, Uncertain, Complex och Ambiguous).

Men vi kanske inte har förstått de djupare konsekvenserna av den ökande komplexiteten?

Ökande samhällskomplexitet – en ”naturlig” utveckling?

I sin viktiga bok The Collapse of Complex Societies analyserade antropologen och historikern Joseph Tainter varför historiens civilisationer kollapsat. Hans slutsats är tankeväckande. Det var inte klimatförändringarna, även om den också påverkade. Inte heller var det krig med andra civilisationer även om de också förekom. Det var den ökande samhällskomplexiteten som gjorde att samhället till slut inte längre klarade av att lösa sina viktiga överlevnadsproblem.

Alla samhällen har förstås problem. Men när en ökande samhällskomplexitet gör det omöjligt att lösa problem återstår bara kollaps.

Men varifrån kommer komplexiteten?

Komplexiteten uppkommer helt enkelt när vi som samhälle löser våra problem. När vi t ex inför en ny regel, utvecklar en ny norm eller skapar en ny organisation så sker också något oförutsett. Samtidigt som vi löser problemet skapar vi ytterligare ett lager av organisation som tillsammans med de tidigare lagren av organisation leder till ökad komplexitet.

De ackumulerade lösningarna bildar alltså med tiden en allt tätare väv av regler, sociala överenskommelser och tekniska system; en väv som över tid ökar behovet av kraft och energi för att åstadkomma samma resultat.

Även om varje enskild lösning är klok så bidrar den alltså stadigt ökande komplex hos helheten. Det riktigt allvarliga problemet inträder när behovet av kraft och energin går över en viss gräns. Då leder det till att själva förmågorna att lösa problem och utvecklas minskar.

Hur kan vi se effekterna?

I ett föredrag tar Tainter upp ett lustigt men talande exempel på den ökande komplexiteten i form av ökande kostnader för amerikanska stridsflygplan. Kostnaden per plan har nämligen gått stadigt upp sedan flygplanet uppfanns vilket gör att flygvapnet har mycket färre men mer avancerade plan idag än i någonsin. Drar man ute linjen framåt innebär det att kostnaden för varje flygplan vid en relativt nära tidpunkt i framtiden kommer att bli större än hela amerikanska försvarsbudgeten.

Foto från boken Augustine’s Laws av Norman R Augustine

Konsekvensen beskrivs lite fyndigt av Norman Ralph Augustine, en senior ingenjör som affärsman inom flygindustrin som tidigare också jobbat inom regeringen:

”In the year 2054, the entire defense budget will purchase just one aircraft. This aircraft will have to be shared by the Air force and Navy 3-1/2 days per week except for leap year, when it will be made available to the Marines for the extra day.”

Det är lite lustigt. Åtminstone en stund tills vidden av problemet börjar sjunka in.

Hur ser vi komplexiteten i vår näromgivning?

Tyvärr hittar vi INTE spåren av den ökande komplexiteten i våra vanliga bokslut och rapporter. De har antingen för kort tidshorisont eller ett så avgränsat verksamhetsfokus att de inte tar in den övergripande kostnaden gentemot nyttan.

Då och då dyker det dock upp siffror som övergripande kopplar ihop resursåtgång och något mått på produktivitet. [I en artikel runt boken Den Sjuka Vården 2.0] hittade jag siffror runt antal patientbesök per läkare och dag över en längre tidsperiod.

1975 fanns drygt 8.500 läkare i Sverige som sammanlagt tog över 17,2 miljoner patientbesök om året. Nästan 40 år senare, 2012, fanns över 32.500 läkare i landet – nästan en fyrdubbling – och antalet patientbesök hade stigit till drygt 28 miljoner på ett år. Men i snitt per läkare betydde det mer än en halvering, från nio patientbesök om dagen till 3,8.

Är detta möjligen ett mått på den ökande komplexiteten hos oss? I så fall pekar den på en oroväckande trend. Drar man ut linjen så kommer det redan år 2035 att finnas strax över 45 000 läkare och ingen av dem kommer att träffa en patient.


Även om min framskrivning är alldeles för förenklad tycker jag riktningen ändå är tankeväckande. Och det är väl ingen som tvivlar på att sjukvården lider av en ökande komplexitet…?

Och det finns ju fler områden:

Dessutom har alla länder i Västvärlden ett stort och växande ekonomiskt underskott – som vi numera kallar normalt. Är detta kanske också ett sätt att uppehålla våra samhällen när komplexiteten ökar – att låna av framtiden?

Det här är förstås svårt att tala om. Både från politiskt håll och från managementhåll. Det kanske är därför vi oftare hittar siffror runt antalet läkare per invånare vilka vi gärna jämför det med motsvarande siffra från andra länder. Då slipper vi ju mäta antal verkliga vårdtillfällen. Att vi är hyfsat bra i förhållande till andra länder är ju bra, men om hela Västvärlden sitter i samma båt hjälper inte jämförelser. Den ökande komplexiteten är en utmaning för oss alla.

Hur kan vi möta den ökande komplexiteten?

Om Tainter har rätt har vi en verklig utmaning. För de lite naturvetenskapligt bevandrade anar vi förstås att det är termodynamikens andra lag vi egentligen har emot oss.

Då är det stora problemet inte sjukvården, skolan eller någon av de klassiska problemen. Huvudproblemet är: *hur skall vi kunna möta alla våra andra problem om vår kollektiva förmåga att lösa problem minskar *??

Nu finns det ju många lager av samhällskomplexitet vi faktiskt kan påverka. Och det måste vi nog göra. Vi behöver helt enkelt lära oss att lösa problem på ett sätt som leder till minskad komplexitet snarare än ökad.

Ibland kanske vi inte ens skall lösa problemen gemensamt. Istället kanske vi skall lämna dem så varje individ eller lokalsamhälle får hantera problemen på ett sätt som fungerar bäst och enklast där.

För att se, förstå och kunna hantera en ökande komplexitet behöver vi en bättre och bredare kunskap om system i allmänhet. Och om komplexa system i synnerhet.

När vi förstår system ser vi också varför vi behöver vidga synfältet och ha både ett bredare perspektiv och en längre tidshorisont. Den ökande komplexiteten syns t ex inte i ett för kort tidsperspektiv.

En annan insikt är att vår strävan efter rationalitet, storskalighet och effektivitet behöver dämpas. Istället behöver vi driva mot isärkoppling, förenkling och minskad komplexitet.

För om vi inte lyckas hantera den växande komplexiteten står vi inför en samhällskollaps som liknar den alla tidigare civilisationer gått igenom.

Och orsaken till kollapsen kommer i så fall inte att vara ett stort krig eller en enorm naturkatastrof. Det kommer att vara att vi tillsätter ytterligare en kommitté.

2 svar på ”Ökande samhällskomplexitet – den största utmaningen”

  1. Här är två konkreta exempel från vården: När jag träffat en patient 30 min har jag lika lång arbetstid på uppföljande dokumention i journal, bokning av nya besök, remisskriving eller svar på remisser etc – allt på en detaljnivå och med mängder av bra kodningsvariabler för statistik – men med oklar produktivitet. Mätbarhetsivern har gått för långt i den manuella inmatningens form.
    Ett andra exempel – om jag träffar en patient på mottagningen och gör en bedömning att patienten nog ska tillhöra ett annat team på samma mottagning beroende på problembild så finns inte tillit till min bedömning utan mottagande team behöver på nytt träffas och göra bedömning om de ska träffa patienten. Dubbel tidsåtgång i bedömningar och patientens ledtid till behandling ökar. Förenklingar och professionell tillit behövs i vårdprocesserna.

    1. Tack! Ja, det är tydligt i vården. Dock är det inte så ofta vi ser det i konkreta siffror eller tydligt på andra sätt. Komplexiteten ökar så långsamt att vi skulle behöva ett begripligt och generellt begrepp eller mått…

      Professionell tillit är absolut en av mekanismerna som hållit nere ökningshastigheten… för när den försvinner verkar komplexiteten accelerera.

      Man kan också undra vilka inbyggda kulturella spärrar och värderingar vi skulle kunna utveckla för att motverka problemet.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.