Situationen runt försvarets budget och den senaste tidens jämförelser mellan Sveriges och Finlands bedömning av det säkerhetspolitiska sätter fingret på runt en av mina käpphästar. Det är nämligen så att den framtidsbild vi har utgör ramen för vilka bedömningar vi har, och framtidsbilden är i sin tur till stor del baserad på den kollektiva uppfattningen av historien snarare än dagens verkliga situation. Därför är t ex också traditionella industrier som bilindustrin handikappade när det gäller att göra någon form av realistisk bedömning av en osäker framtid. Den senaste tidens historia – minnet av den – utgör en så stark ram för vårt tänkande att vi inte längre kan föreställa oss något annat.
Denna benägenhet gör oss helt blinda för det som Nicholas Taleb i sin bok The Black Swan kallar för svarta svanar, händelser som är fullt möjliga, men som vi omöjligen kan se utifrån den historia och det perspektiv vi tittar.
Så även om försvaret skriker sig gulblå och försöker hävda sin uppfattning av det säkerhetspolitiska läget (som även den är omedvetet vinklad av diskussionerna inom försvarskretsar) så kommer detta inte att påverka den allmänna uppfattningen inom det politiska etablissemanget.
ÖB varnar för att försvaret inte kommer kunna leverera vad regeringen efterfrågat.“Försvarsmakten tvingas sänka ambitionen när det gäller förmågan att möta omfattande militära operationer som hotar Sverige”, skriver ÖB Håkan Syrén på Försvarsmaktens hemsida.
Det innebär att Sverige inte kommer att ha det skydd som krävs om den säkerhetspolitiska situationen skulle försämras.
Dessa psykologiska och kollektiva låsningar gör dessutom att iskussionen förs på fel nivå, och på ett alldeles för fragmenterat sätt för att vara en strategiskt viktig diskussion.Vad kan man då göra?
En av de få metoder som finns för att vidga seendet och försöka övervinna den låsning vi har till det kollektiva enögda perspektiv vi alla faller in i är scenarioplanering. Genom att bygga in scenarioplanering i den strategiska diskussionen om framtiden vidgar man tänkandet och ökar chansen att gruppen kan se de utvecklingslinjer man annars varit blinda för.Detta skapar lärande inför en osäker framtid och gör dessutom att man kan utveckla resonemangsunderlag för att brett kunna hantera de strategiskt svåra resonemang man annars undviker att släppa ut till allmänheten. Speciellt viktigt är förstås detta när man som Sverige har medvetna psykologiska låsningar som grundar sig i att man inte själv varit i krig sedan kriget på Norge år 1814.
Att använda breda och inklusiva metoder är än viktigare när det gäller beslut som får långsiktiga strategiska konsekvenser för väldigt många är detta viktigt. Sverige har en tradition av detta inom t ex teknisk utveckling i programmet Teknisk Framsyn, så varför inte inom det säkerhetspolitiska området?
Läs även andra bloggares åsikter om försvaret, scenarioplanering, samhälle
