Vad händer med vårt samhälles styrstrukturer?

I en föränderlig och komplex värld är det svårt att leda, styra och peka ut riktningen. Dels är det förstås för att allting rör sig och håller på att anta nya former. Men också för att de metoder och strukturer vi använder föra att leda och styra inte längre fungerar i den förändrade världen vi lever i.

Hur skall vi förstå detta?

Fortsätt läsa “Vad händer med vårt samhälles styrstrukturer?”

Ökande samhällskomplexitet – den största utmaningen

Ordet komplexitet har börjat poppa upp lite överallt på senaste tiden. Jag tror det beror på att fler har börjat lida av den ökande komplexiteten både i vardagen och i sina professionella liv. De får helt enkelt inte ihop pusslet längre.

Vi har helt enkelt börjat förstå att vi lever i en VUCA-värld (där akronymen står för Volatile, Uncertain, Complex och Ambiguous).

Men vi kanske inte har förstått de djupare konsekvenserna av den ökande komplexiteten?

Ökande samhällskomplexitet – en ”naturlig” utveckling?

I sin viktiga bok The Collapse of Complex Societies analyserade antropologen och historikern Joseph Tainter varför historiens civilisationer kollapsat. Hans slutsats är tankeväckande. Det var inte klimatförändringarna, även om den också påverkade. Inte heller var det krig med andra civilisationer även om de också förekom. Det var den ökande samhällskomplexiteten som gjorde att samhället till slut inte längre klarade av att lösa sina viktiga överlevnadsproblem.

Alla samhällen har förstås problem. Men när en ökande samhällskomplexitet gör det omöjligt att lösa problem återstår bara kollaps.

Men varifrån kommer komplexiteten?

Komplexiteten uppkommer helt enkelt när vi som samhälle löser våra problem. När vi t ex inför en ny regel, utvecklar en ny norm eller skapar en ny organisation så sker också något oförutsett. Samtidigt som vi löser problemet skapar vi ytterligare ett lager av organisation som tillsammans med de tidigare lagren av organisation leder till ökad komplexitet.

De ackumulerade lösningarna bildar alltså med tiden en allt tätare väv av regler, sociala överenskommelser och tekniska system; en väv som över tid ökar behovet av kraft och energi för att åstadkomma samma resultat.

Även om varje enskild lösning är klok så bidrar den alltså stadigt ökande komplex hos helheten. Det riktigt allvarliga problemet inträder när behovet av kraft och energin går över en viss gräns. Då leder det till att själva förmågorna att lösa problem och utvecklas minskar.

Hur kan vi se effekterna?

I ett föredrag tar Tainter upp ett lustigt men talande exempel på den ökande komplexiteten i form av ökande kostnader för amerikanska stridsflygplan. Kostnaden per plan har nämligen gått stadigt upp sedan flygplanet uppfanns vilket gör att flygvapnet har mycket färre men mer avancerade plan idag än i någonsin. Drar man ute linjen framåt innebär det att kostnaden för varje flygplan vid en relativt nära tidpunkt i framtiden kommer att bli större än hela amerikanska försvarsbudgeten.

Foto från boken Augustine’s Laws av Norman R Augustine

Konsekvensen beskrivs lite fyndigt av Norman Ralph Augustine, en senior ingenjör som affärsman inom flygindustrin som tidigare också jobbat inom regeringen:

”In the year 2054, the entire defense budget will purchase just one aircraft. This aircraft will have to be shared by the Air force and Navy 3-1/2 days per week except for leap year, when it will be made available to the Marines for the extra day.”

Det är lite lustigt. Åtminstone en stund tills vidden av problemet börjar sjunka in.

Hur ser vi komplexiteten i vår näromgivning?

Tyvärr hittar vi INTE spåren av den ökande komplexiteten i våra vanliga bokslut och rapporter. De har antingen för kort tidshorisont eller ett så avgränsat verksamhetsfokus att de inte tar in den övergripande kostnaden gentemot nyttan.

Då och då dyker det dock upp siffror som övergripande kopplar ihop resursåtgång och något mått på produktivitet. [I en artikel runt boken Den Sjuka Vården 2.0] hittade jag siffror runt antal patientbesök per läkare och dag över en längre tidsperiod.

1975 fanns drygt 8.500 läkare i Sverige som sammanlagt tog över 17,2 miljoner patientbesök om året. Nästan 40 år senare, 2012, fanns över 32.500 läkare i landet – nästan en fyrdubbling – och antalet patientbesök hade stigit till drygt 28 miljoner på ett år. Men i snitt per läkare betydde det mer än en halvering, från nio patientbesök om dagen till 3,8.

Är detta möjligen ett mått på den ökande komplexiteten hos oss? I så fall pekar den på en oroväckande trend. Drar man ut linjen så kommer det redan år 2035 att finnas strax över 45 000 läkare och ingen av dem kommer att träffa en patient.


Även om min framskrivning är alldeles för förenklad tycker jag riktningen ändå är tankeväckande. Och det är väl ingen som tvivlar på att sjukvården lider av en ökande komplexitet…?

Och det finns ju fler områden:

Dessutom har alla länder i Västvärlden ett stort och växande ekonomiskt underskott – som vi numera kallar normalt. Är detta kanske också ett sätt att uppehålla våra samhällen när komplexiteten ökar – att låna av framtiden?

Det här är förstås svårt att tala om. Både från politiskt håll och från managementhåll. Det kanske är därför vi oftare hittar siffror runt antalet läkare per invånare vilka vi gärna jämför det med motsvarande siffra från andra länder. Då slipper vi ju mäta antal verkliga vårdtillfällen. Att vi är hyfsat bra i förhållande till andra länder är ju bra, men om hela Västvärlden sitter i samma båt hjälper inte jämförelser. Den ökande komplexiteten är en utmaning för oss alla.

Hur kan vi möta den ökande komplexiteten?

Om Tainter har rätt har vi en verklig utmaning. För de lite naturvetenskapligt bevandrade anar vi förstås att det är termodynamikens andra lag vi egentligen har emot oss.

Då är det stora problemet inte sjukvården, skolan eller någon av de klassiska problemen. Huvudproblemet är: *hur skall vi kunna möta alla våra andra problem om vår kollektiva förmåga att lösa problem minskar *??

Nu finns det ju många lager av samhällskomplexitet vi faktiskt kan påverka. Och det måste vi nog göra. Vi behöver helt enkelt lära oss att lösa problem på ett sätt som leder till minskad komplexitet snarare än ökad.

Ibland kanske vi inte ens skall lösa problemen gemensamt. Istället kanske vi skall lämna dem så varje individ eller lokalsamhälle får hantera problemen på ett sätt som fungerar bäst och enklast där.

För att se, förstå och kunna hantera en ökande komplexitet behöver vi en bättre och bredare kunskap om system i allmänhet. Och om komplexa system i synnerhet.

När vi förstår system ser vi också varför vi behöver vidga synfältet och ha både ett bredare perspektiv och en längre tidshorisont. Den ökande komplexiteten syns t ex inte i ett för kort tidsperspektiv.

En annan insikt är att vår strävan efter rationalitet, storskalighet och effektivitet behöver dämpas. Istället behöver vi driva mot isärkoppling, förenkling och minskad komplexitet.

För om vi inte lyckas hantera den växande komplexiteten står vi inför en samhällskollaps som liknar den alla tidigare civilisationer gått igenom.

Och orsaken till kollapsen kommer i så fall inte att vara ett stort krig eller en enorm naturkatastrof. Det kommer att vara att vi tillsätter ytterligare en kommitté.

Nyårskrönika 2019

Nu är det spännande!

Ett nytt decennium väntar ju bortom champagne-skålen vid tolvslaget. Då lämnar vi 2010-talet och går in i 2020-talet.

När jag började plocka ihop mina tankar blir det allt tydligare att otroligt mycket hänt de senaste 10 åren. Framför allt tyckte jag det blivit allt tydligare att vi befinner oss i ett större förändringsskede än vi förstått.

Och nu är det på allvar!

Fortsätt läsa “Nyårskrönika 2019”

AI – ett irrelevant begrepp

Efter att Frey och Osbourne publicerade sin artikel The Future of Employment: How Susceptible are Jobs to Computerisation i september 2013 blev Artificiell Intelligens – AI – central för diskussionen om hur automatisering påverkar arbete och samhällets välfärdssystem.

När sedan AlphaGoZero 2017 utan mänsklig hjälp lärde sig bli världsbäst i Go tog AI dessutom över efter atombomben och rymdprogrammen som det spjutspetsområde de stora världsmakterna tävlar om att bemästra.

Fortsätt läsa “AI – ett irrelevant begrepp”

Har vi förstått att vi är mitt i en digital transformation?

En vanlig citerad insikt om förändringar är att

Vi tenderar att överskatta förändringar i det korta perspektivet men underskatta dem i det längre.

När det gäller digitalisering är detta mer sant än någonsin. Vi håller nu på att upptäcka att vi överskattat hur snabbt både självkörande bilar och artificiell intelligens kommer att förändra våra liv. Rapporteringen av framstegen har förlett oss att tro att dagens teknik är mer kapabel och generell än vad den är. Och det är för att vi som vanligt enbart sett tekniken och inte de bromsande sociala, politiska och juridiska faktorerna.

Fortsätt läsa “Har vi förstått att vi är mitt i en digital transformation?”

Sjukvårdens framtid ligger i att möta komplexiteten

Den svenska sjukvården har många utmaningar. Nyligen uppmärksammades t ex problemet med att allt fler patienter uteblir från sina bokade tider. År 2018 gällde det 6 procent av besöken och kostnaden för Västra Götaland mer än 500 miljoner SEK.

På olika platser inom vården har man förstås gjort en del insatser för att minska de uteblivna besöken. Några angreppssätt är: tydligare information inför besöken, SMS-påminnelser och patientstyrd tidsbokning. Dessa har gjort att missade bokningar minskat en del.

Men kommer dessa insatser att lösa problemen? Och är frågan som sjukvården verkar ställa är: hur skall sjukvården få patienterna att komma i tid? rätt fråga att ställa?

För mig vittnar både formuleringen av problemet och lösningsidéerna om att de som jobbar med problemet inte har zoomat ut tillräckligt. Jag tror vi skulle behöva ha en annan systemförståelse av situationen för komma till rätta med många av sjukvårdens utmaningar, varav uteblivna besök bara är ett i mängden.

Ett annat problem är ju t ex att antalet läkarbesök och vårdtillfällen minskat sedan 2013, trots ökade kostnader.

Vi behöver komma förbi vår benägenhet att lösa problem genom att släcka bränder. Istället måste vi zooma ut och identifiera de övergripande systemsambanden och designa om sjukvården efter den verklighet vi lever i idag och framöver. Och inte ha en sjukvård som är designad efter den tid vi levde i strax efter kriget.

Fortsätt läsa “Sjukvårdens framtid ligger i att möta komplexiteten”

Hållbara Affärsmodeller – en BM Canvas med tillägg

Låt mig börja med att par frågor:

– Hur lönsamt är hållbarhetsarbetet i ert företag?

– På vilket sätt bidrar hållbarhetsarbetet till företagets affärsutveckling?

Det är ju inte så vi brukar prata om hållbarhet. Hållbarhet innebär ju nästan alltid att minska de negativa bieffekterna. Eller?

När vi nu allt mer diskuterar hållbarhet på allvar tänkte jag plocka upp den tråd vi började jobba med för några år sedan på Johanneberg Science Park i projektet Framtidens Hållbara Affärsmodeller.

Poängen med vårt projekt var:

För att företagens hållbarhetsarbete skall ta fart behöver vi utveckla affärsmodeller som både är direkt lönsamma för företaget och bidrar till det omgivande samhällets hållbarhet.

Fortsätt läsa “Hållbara Affärsmodeller – en BM Canvas med tillägg”

Vikten av att vidga den temporala bandbredden

I algoritmsamhället går allt fortare. Och när allt ökar med datorernas hastighet tvingas vi vara alerta och reagera snabbt för att vara relevanta. Då hinner vi inte tänka så mycket – ibland kanske inte alls.

Donald Trump är förstås ytterligheten som blivit känd för att reagera instinktivt och twittra direkt – helt utan att tänka. Något som belönas av den nuvarande sociala media-logiken.

Med algoritmer och datorisering verkar vårt Nu bli kortare och kortare.

Men vilka konsekvenser får det? Och kan vi motverka utvecklingen på något sätt??

Fortsätt läsa “Vikten av att vidga den temporala bandbredden”