Kvartslivskrisen – ett postindustriellt trauma

I dagens SvD står det om ett nytt och intressant fenomen som kallas kvartslivskrisen:

Fenomenet visade sig vara så utbrett att psykologerna slog fast: Det finns en djup livskris som kan drabba unga vuxna och precis som trettio-, fyrtio- och femtio årskrisen handlar det om identitet och meningen med livet. Men det finns en stor skillnad. Om människor i medelåldern deppar när de ser tillbaka och funderar över vad de gjort av sitt liv, så deppar kvartslivskrisarna i förväg och föreställer sig allt som kan gå fel i framtiden.

Om den industriella eran innebar att förändringen man “drabbades av” ändå ledde till tillväxt och utveckling så är det tvärt om i den postindustriella eran. I en värld av mättade marknader och informerade individer blir varje ny lösning av ett problem eller ny vetenskaplig insikt inte längre enbart ett framsteg utan också ett bidrag ännu fler problem och en ökande komplexitet. Denna mättnad och mognad innebar slutet på den industriella eran och födelsen av den postindustriella eran där ökande komplexitet och erosionen av enkla och tydliga sanningar blivit en central drivkraft.

Femhundra års tillväxt krönt av mer än ett århundrade av industriella problemlösningar och rationaliseringar ledde alltså till ett samhälle som befinner sig på toppen av en kulle och där alla vägar både leder nedåt och in i en ogenomtränglig dimma.

Isärkoppling och desynkronisering bryter sönder de stabila strukturerna

Hur skall vi tolka vad vi ser? Samtidigt som mediaprocesserna, likt de industriella och ekonomiska processerna dundrar på snabbare än någonsin ser vi klara tecken på förfall, ekonomisk misär och en snabbt ökande osäkerhet. Både snabb utveckling och förfall samtidigt alltså…

Och ständigt denna ökande hastighet. En ständig rationalisering som också leder en tidskompression i vardagen. Allt skall åstadkommas här, nu och så rationellt som möjligt. Skillnaden i hastighet i olika verksamheter innebär förstås blir en dramatisk desynkronisering – en isärkoppling – av verksamheter som tidigare åtminstone hjälpligt hängde ihop och mellan dessa framträder nu stora vita fläckar av ingenmansland. Eller kanske de kan beskrivas som stora och ständigt vidgande klyftor där vi människor står med en fot på varje sida och försöker leva våra liv.

Effekten på människan

Det är väl inte så konstigt att vuxna människor inte längre försöker få svar på sina frågor utan istället försöker skapa sin egen världsbild och söker svaret inom sig själv. En rad olika religioner växer när människor söker struktur och mening och för de som inte är religiösa finns myriader av må-bra-och-bara-vara-sig-själv-företag som erbjuder spa och självutvecklande kurser snart sagt bakom varje dunge i skogarna och vid havet.

I en värld där 9-åringar vill ha smink och stringtrosor och vara vuxna, medan vuxna vill vara eviga tonåringar utan ansvar och där samtidigt alla mediasignaler skriker motsägelsefulla budskap är det inte så konstigt att de som befinner sig mitt emellan dessa stadier är extremt vilsna. Mellan ytterlighetsstadierna av barn som leker vuxna och vuxna som leker barn finns de unga vuxna som egentligen inte har någon vägledning alls.

Vad innebär detta för framtiden?

Men vad händer med de som inte har varit med på resan så länge att de förstår att tricket är att låta bli att försöka? Vad händer med barn och ungdomar som försöker tolka och skapa sitt framtida liv i denna värld? Några, förhoppningsvis de flesta, kommer förstås att lyckas att hitta sin vinnande livsstil. Kanske är den en nygammal livsstil som dammas av. Kanske är det en helt ny livsstil som inte liknar något vi sett förut.

Det är i alla fall uppenbart att man inte längre kan döma av tidigare generationers beteende som t ex 60-talistgenerationen som blev vuxna först vid 35 (är själv en sådan) och först då började skaffa barn. Speciellt som om ingen längre kommer att kunna förklara vad vuxenhet skulle vara. Vad vi ser nu är troligtvis en aldrig tidigare skådad situation där snart allting är ihopkopplat med vartannat och tidskompressionen paras med vilsenheten i frånvaron av stabila strukturer. Ett resultat är antagligen den starka dragningen till sociala mötesplatser som caféer och Facebook. För i de sociala relationerna kan man själv skapa strukturer bidra till att skapa en trygg och stabil omgivning som familjen, arbetet eller det omgivande samhället inte längre ger.

Det vi redan sett och som vi kommer att se mycket mer av är att denna oro och avsaknad av struktur och framtidstro får konsekvenser som innebär att vi i ökande grad misstror auktoriteter, struntar i regler (jag skrev lite om detta här), allt oftare kommer i konflikt med varandra och söker oss till de mindre grupper vi brukar kalla för klaner. Inom dessa grupper skapar man egna kulturella koder och regler som inte längre är kopplade till det övriga samhällets regler.

En oväntad effekt av detta kan vara att snittåldern för att skaffa barn kommer att sjunka och man kanske till och med kommer att skaffa fler barn. Det skulle i så fall vara ett tecken på att kvartslivskrisen innebär att man söker sig till det som är stabilt, och vad är mer stabilt än de biologiska relationerna.

Och så finns den där längtan efter något beständigt, något som definitivt gör livet värt att leva –många unga längtar efter att få barn.

[From SvD » Existentiellt » Knappt vuxen, redan gammal]

Om man tittar i historien kanske man kan se mönster som hjälper till att tolka vad som sker. Vad man dock inte kan göra är att lita på de statistiska metoder som bygger på socioekonomiska mönster. Dvs de allra flesta modeller forskare använder idag. Orsaken är enkel eftersom de flesta av dessa modeller kommer från en tid när majoriteten av människor inte lade all sin vakna tid på att söka sina identiteter och förverkliga sig själva, utan sysslade med mer jordnära saker som att försörja familjen på dagarna och koppla av från jobbet på kvällarna.

Vi lever trots allt i en ganska intressant tid – vi får bara hoppas att det inte blir för intressant. Som åsyftades i den gamla kinesiska förbannelsen: – “Må du leva i intressanta tider”

KategorierOkategoriserade