I torsdags och fredags var jag uppe i Stockholm och undervisade på IHM. Under en kafferast på torsdagseftermiddagen berättar en kursdeltagare att allt flyg är inställt på grund av askmolnet från vulkanutbrottet på Island. Det tog en stund innan jag förstod (en del av) vidden av det hela. Själv hade jag ju tågbiljett till dagen efter och behövde inte tänka på något flyg.
Under eftermiddagen och kvällen såg jag vänner på Facebook som är fast både i Asien och på andra sidan Atlanten. Ändå insåg jag inte att Thomas Hagbard från Realize, som skulle vara med på utbildningen på fredagsmorgonen, inte kunde komma eftersom han skulle flyga från Göteborg. Först när jag läste hans mail på morgonen gick detta självklara upp för mig.
Det kan tyckas märkligt att vi som tänkande människor inte förstår konsekvenserna av något som ur ett perspektiv kan verka ganska enkelt. Orsaken är att vår hjärna strävar efter att undvika detaljer eller olikheter utan utgår från inlärda mönster. Det är först när vi koncentrerar oss på detaljerna vi över huvud taget ser dem.
Kunde någon förutspå vad som skulle hända? Kunde man använt traditionell scenarioplanering??
Nej, den här typen av händelser skulle man oftast inte hitta eftersom en grupp som inte letade efter så radikala händelser, med stor sannolikhet skulle filtrera bort den. Även om den skulle dyka upp och skrivas ner under diskussionen skulle den sannolikt separeras ut under prioriteringen. Den förändrar helt enkelt för mycket.
En sådan händelse brukar man kalla för ett wildcard. Ett wildcard ändrar spelreglerna på ett djupare plan än man kan hantera med de mönster man för närvarande lever med. Därmed inte sagt att de inte kan inträffa!
Vad man skulle behöva göra är vad militära organisationer ofta göra: fokusera på wildcards.
En sådan process kan mycket väl börja med en traditionell scenarioplanering, men istället för att bygga färdigt scenarierna fokuserar man på de händelser som sticker ut. Dessa arbetar man sedan vidare med separat och lägger sin tid på att göra analyser av konsekvenserna i flera led. När man gjort detta lägger man analysen arkivet och börjar arbeta med nästa wildcard. Efter hand har man byggt upp en bas av wildcard-analyser som sedan fungerar som varningssystem och ersättning för den nedsatta tankeförmågan man ofta lider av i panikläge.
Scenarioplanering kan också användas som verktyg för att analysera wildcards, även om det också finns en rad andra metoder som t ex morfologisk analys och kausaldiagram/systemdynamik.
Att göra wildcard-analys är en verksamhet som alltför ofta är försummad. Scenarier hjälper oss att se en bit utanför våra mest låsta mönster men även scenarier begränsas av människans egenhet att tänka ut logiska och konsistenta framtidsbilder. Utmaningen vi står inför är att verkligheten inte omfattas av dom begränsningarna.
Vill man läsa mer om de här typen av händelser kan jag rekommendera boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable
