Elfrid, en av tomtens “bästa” nissar har i årets julkalender fått ett uppdrag som ett sätt att kunna visa att hon verkligen duger något till. I själva verket är hon nog ojämförligt tomtens sämsta nisse (nissa?) vilket framgår med all önskvärd tydlighet för tittaren. Steg för steg har även Mila förstått det. När Elfrid inser att hon missförstått något grundläggande, för hon är ganska bra på att först tro/hävda att hon förstår, kommer de uttryck som borde bli årets roligaste kanske samtidens mest talande uttryck. (Foto: Johan Paulin/SVT)
– “Jasså, du tänker så…”
ofta tätt följt av ett annat uttryck i samma genre
– “Hur tänker du då?”
Man är förstås lite kluven till den lata, okunniga och odugliga men i grunden snälla och sympatiska Elfrid. Steg för steg vinner ju Elfrid både tittarnas och Milas sympati. Och Milas önskning om en riktig jul som i hennes egen definition självklart är en liten jul med bara hon själv och hennes mamma, kanske kan bli en riktig jul med en hel familj. Speciellt som alla planer att splittra mamma och Clas i själva verket ser ut att få rakt motsatt effekt…
Som vanligt finns en hel del samtidsspeglingar i program som årets julkalender. Det mest uppenbara här är förstås den splittrade familjer skall lagas lagom till jul.
Själv tycker jag att Elfrids karaktär och beteende mer intressant och kanske lite för välbekant. Träffar man inte på Elfridar både här och var numera? När den unga tjejen bakom kafédisken först håller på att säga att – “Nej, vi har bara enkla”, när man beställer en dubbel espresso slår varningsklockarna till direkt. När hon sedan, efter att ha ställt in koppen i maskinen och tryckt på knappen, sträcker sig efter mjölkkannan är jag redan på alerten. – “Nej tack, utan mjölk”, hör jag mig själv säga och inser direkt att jag nog inte kan beställa något komplicerat till min dubbla espresso. Istället pekar jag raskt på det enklaste jag ser, en kanelbulle som ligger upplagt på ett fat på disken. Jag hoppas att jag har jämna pengar att betala med så att den stackars tjejen inte skall behöva subtrahera. Än värre behöva hantera mitt kontokort och en komplicerad maskin. När jag uttryckte att jag inte ville ha mjölk i min espresso skulle hon lika gärna kunna ha sagt – “Jasså, du tänker så…”.
En annan Elfrid dök upp häromdagen när min fru och jag stod och väntade på bussen. Till en av bussarna vi inte skulle med kom plötsligt en halvt springande mamma med barn och barnvagn fram till bakdörrarna och trycker på knappen på sidan på bussen samtidigt som hon försöker kalla på förarens uppmärksamhet. Inget händer. Efter tredje försöket inser en väntande förare, som står på hållplatsen i höjd med föraren, vad som händer och försöker hjälpa till genom att också försöka få föraren att öppna dörrarna genom att helt enkelt säga – “Öppna bakdörren!” till föraren i bussen. Denne böjer sig lite framåt och säger – “Va?”. Den stående chauffören pekar bakåt bussen och upprepar återigen – “Öppna bakdörren!” för att återigen få ett nytt – “Va?” till svar. Nu med en busschaufför som lutar sig framåt förbi den skyddande plexiglasskivan för att höra bättre. När mamman själv nästan är framme vid framdörrarna, lyckas den stående chauffören få fram budskapet till bussens chaufför genom att gå fram flera steg och tydligt peka bakåt samtidigt som han upprepar meddelandet. Jag hör inte vad bussens chaufför säger när han till slut öppnar bakdörren för mamman med barnvagnen, men jag kan slå vad om att det var – “Jasså. tänker du så….”.
I ett samhälle där människor varje dag överöses med budskapen att självförverkligande och att må bra är det viktigaste som finns, de ekonomiska klyftorna och instabiliteten ökar liksom terrorismhoten, våldsbrotten och de religiösa motsättningarna. Till råga på allt elände är det dessutom mea culpa att vi i vår iver att få det bra redan förstört detta jordklot och baksmällan på allvar börjar göra sig gällande. Är det då så konstigt att så många bara går till jobbet för att försörja sig och varken vill lära sig något nytt eller tänka själva. Åtminstone på jobbet. För när de kommer hem från jobbet skriver de säkert på generationsromanen, är bra på att måla porslinsmuggar eller driver en fantastisk blogg om trädgårdsskötsel.
Om jag får tro något så tror jag att så länge vi tror att de gamla strukturerna med lönearbete och dagens definition med sysselsättning som den grundläggande lösningen på allt att hantera den nya mer dynamiska och existentiella värld vi redan är inne i kommer antalet Elfridar kommer att öka i vårt samhället.
Dom flesta utav oss är dock inte lika ärliga som Elfrid. Istället låtsas vi att vi förstår och hoppas att ingen skall märka något. Då och då undslipper ett diskret och oftast förklätt – “Hur tänker du då?”, men då har vi faktiskt inte begripit någonting!
PS. Jo, jag vet. De första kommentaren på detta inlägg kommer antingen att vara – “Jasså du tänker så…” eller – “Hur tänker du då?”. Men det får jag ta! 😉
Se och andra bloggar om: julkalendern, tidsandan
