Idag är det den tredje torsdagen i november, den dag UNESCO har utropat till Internationella filosofidagen. Syftet är att uppmärksamma filosofi och filosofins betydelse för samhället.

Eftersom 2016 har överträffat våra värsta farhågor och mänskligheten återigen verkar präglas av skrämmande och primitiva flockbeteenden kan vi behöva påminnas om en av de mest grundläggande idéerna och värderingarna som filosofin står för. Jag skulle vilja uttrycka den så här:

Meningsmotsättningar och argumentation är bara på ett primitivt plan ett nollsummespel med vinnare och förlorare. På ett högre plan är delade meningar och argumentation vägen till ökad kunskap, insikt och visdom för oss alla.

När någon av meningsmotståndarna behöver använda andra maktmedel än sakliga argument för att påtvinga den andre sin syn har hen kanske vunnit kortsiktigt. Men samtidigt har vi alla då förlorat genom att vi genom att tillåta detta sänker oss till en mer primitivt nivå.

Den som vinner en argumentation med andra maktmedel än sakliga argument vinner så att säga fel spel.

Tyvärr handlar det inte bara om så uppenbara maktmedel som våld eller hot om våld. Det handlar också om en rad retoriska knep som personangrepp, spelande på primitiva känslor som t ex hat, rädsla och osäkerhet och behovet av enkla sanningar och grupptillhörighet.

I det västerländska tänkandets vagga finns kanske det mest symboliska exemplet. Runt år 400 f Kr var Aten präglat av militära förluster och en efterföljande kritik mot de demokratiska principerna. I detta klimat av politisk turbulens dömde de styrande i Aten år 399 f Kr Sokrates till döden för att han genom sitt ifrågasättande störde de rådande principer man ansåg vara viktigare än sökandet efter sanning.

Och de styrande i Aten vann den gången. Dock gjorde dödsdomen gjorde Sokrates till en martyr och en evig symbol för det högre värde som sökandet av visdom står för. Atens styrande kom därmed också att bli en symbol för det primitiva maktbeteende som hotar när man förlorat sikten av dessa högre värden. När man förlorat fokus till den grad att man missar vilket spel man egentligen spelar.

Och kanske var Sokrates metod lite för brutal. Kanske tog Sokrates inte hänsyn till människans psykologiska mekanismer. Kan hända var Sokrates själv den primitiva förkämpen som vinner vår sympati genom att vara övertydlig och därmed inte heller så subtil?

Hur skall man då göra om man vill anamma den goda argumentationen? Om man både vill söka visdom men också ta hänsyn till den mänskliga psykologin? Maria Popova lyfte i en bloggpost härom året fram filosofen Daniel Dennetts sammanställning av en sådan strategi:

Hur man sätter ihop en fungerande kritisk kommentar:

  1. Du skall försöka med egna ord beskriva din motståndares position så klart, målande och ärligt så att din motståndare kan säga, “Tack, jag önskar jag själv hade kommit på att uttrycka det på det sättet.”
  2. Du skall göra en uppräkning av de punkter där ni är överens (speciellt om de inte är så triviala att de flesta ändå håller med).
  3. Du skall nämna något du lärt dig av din motståndare.
  4. Först därefter har du rätt att säga så mycket som ett ord av genmäle eller kritik.

Dagens övning, på den internationella filosofidagen, blir därför att tänka över denna strategi och fundera på hur man själv skall argumentera nästa gång man inte håller med om något.


P A Martin Börjesson

P A Martin Börjesson arbetar med framtidsfrågor och hjälper företag och institutioner att förstå och navigera i en allt mer komplex och föränderlig värld. Kontakt via mail.