För ett tag sedan skrev jag om att en av orsakerna till detta kunde vara frånvaron av framtidsskuggan. Idag stötte jag på något intressant som jag tror stöttar den teorin. Om vi tycker att människor i vårt samhälle allt mindre följer regler så borde väl detta i ännu högre grad gälla för platser där notoriska regelbrytare samlas, som t ex ett fängelse? Värst borde väl i så fall vara de som är skyldiga till flera mord och sitter inne på livstid? Fel!!
I en artikel i BBC idag vittnar forskare om att för livstidsdömda utan chans till frigivning är det precis tvärt om. De anpassar sig bättre till reglerna och livet innanför murarna.
You might expect that prisoners with no prospect of release present a difficult prospect for the authorities, possessing no incentive to obey prison rules or refrain from committing further crimes. But the truth is surprising.
“They do settle into that life without parole,” says Dr McGunigall-Smith. “It does seem that lifers are a more manageable population. They can determine the quality of their life.” Surveys suggest those serving life imprisonment are better behaved and commit fewer violent offences than their peers on lesser sentences.
Many despair at the knowledge they will die without tasting freedom, but also know that only by behaving themselves will they get privileges to help break the monotony. And they have more time to get to grips with prison rules.
Min hypotes är att detta har med Axelrods framtidsskugga att göra. Dessa fångar har en tydlig och förutsägbar framtidsbild och vet därmed att deras handlingar kommer att få konsekvenser i framtiden. Istället för att utnyttja den låsta situationen till att göra så mycket djävulstyg som möjligt eftersom straffsatsen inte kan bli värre utvecklar man istället en samarbetsstrategi.
