Det hände mycket i somras. Så mycket att jag faktiskt inte noterade att vi sedan regeringsombildningen i maj 2016 inte har en framtidsminister längre. Under hösten 2015 och våren 2016 hade jag till mitt intresse läst flera artiklar i internationella tidskrifter om den svenska framtidsministern Kristina Persson och hennes internationellt unika uppgift att arbeta på tvärsen i en regering med de långsiktiga frågorna.
Så varför tyckte Löfvén att Kristina Persson inte längre behövdes efter bara 1,5 års arbete? Kristina Perssons debattartikel i DN den 7 september kan kanske vara en ledtråd. I artikeln pekar hon på regeringskansliets obefintliga förmåga att agera och åstadkomma långsiktig förändring. En oförmåga som iofs inte är ny utan som Kristina spårar 50 år tillbaka i tiden.
(bild: News Öresund @flickr)
I artikeln konstaterar Kristina Persson
Det finns visioner och mål men det saknas genomarbetade strategier och planer för hur de ska uppnås. […] Det [att uppnå dessa] kräver systemsyn, ledarskap och en bred samverkan. Av detta ser vi mycket litet i praktiken.
Och det handlar inte just om denna regering utan om hur arbetet i regeringskansliet fungerar och hon sammanfattar med:
Det räcker inte med idéer och visioner – de måste landa i en fungerande organisation för att bli verklighet. Ett stort hinder i Sverige är regeringskansliets starka låsning till ”silos” – för mycket stuprör och för litet av strategiskt, resultatinriktat samarbete. Om visioner, planer och kunskap är begränsade till vad respektive silo vill och får göra uppstår inte bara en suboptimering utan också konkurrens och revirtänkande. Det är bara regeringschefen som kan bryta upp detta dilemma.
Oavsett vilken regering som tillträder 2018 kommer den att få svårigheter med att arbeta nyskapande och förverkliga intentionerna i Agenda 2030 – om den inte förändrar regeringskansliets organisation, ”kultur” och arbetsformer. Det behövs mycket mer av öppenhet, diskussion, analys, strategier och planering som går på tvärs mellan departementens ansvarsområden.
Analysen stämmer väl överens med de slutsatser jag själv dragit när jag kommit i kontakt med olika myndigheter och sett spåren, eller snarare den totala frånvaron av verksamma långsiktiga styrmekanismer från nationellt ansvariga. Oförmågan att sätta upp långsiktiga förändringsmål och uthålligt arbeta med att åstadkomma förändringar i enlighet med dessa verkar vara utbredd. Och i centrum av detta vittnar nu Kristina Persson om att regeringskansliet befinner sig.
Inte ett unikt svenskt problem?
Kristna Perssons kritik belyser dessutom en central del av allt strategiskt framtidsarbete som tyvärr ofta glöms bort: förmågan att realisera de riktningsförändringar man identifierar att den nya situationen kräver. Att förstå något om framtiden och formulera nya visioner utan att faktiskt ha förmågan att förändra något leder helt enkelt ingen vart.
Vi lever i en dramatisk och föränderlig tid många sätt även om allt inte pekar i en negativ riktning. En effekt av detta är att vi just nu ser en globalt förändrad ekonomisk logik och en allt större innovationstakt som ökar trycket på alla nivåer.
Sedan Internets genombrott har t ex nästan alla branscher med mediekoppling helt vänts upp och ned och en lång rad andra branscher upplever ett dramatiskt ökat förändringstryck. En följd av detta är att nya företag och organisationer enligt nya principer och affärsmodeller åstadkommer små och stora revolutioner runt omkring oss nästan varje dag. Inom de flesta branscher är därför både rädslan och experimenttempot ganska högt och fortfarande ökande.
I allt fler storstäder runt om i världen har förändringstrycket blivit allt tydligare. Både stora företag och framsynta stadsutvecklare har börjat ta sig an utmaningarna. Exemplen är många på hur man har börjat arbeta med nya modeller för innovation, medborgardialoger och hur olika aktörer kan samarbete och utveckla städerna i nya konstellationer med både globala företag, lokala näringsidkare och medborgare.
Även på de nationella och övernationella planen känns förändringstrycket i form av ekonomisk turbulens, allt påtagligare miljö- och klimateffekter och en ökande geopolitisk spänning med en krydda av global terrorism.
För att bemöta detta ser vi en rad övernationella initiativ och experiment. Vi ser t ex ständigt pågående internationella klimatförhandlingar och i som ett svar på detta har dessutom världens största städer börjat samverka med varandra runt miljö- och klimatfrågor i C40-gruppen. Andra exempel är utvecklingen av en rad nya handels- och finansieringssamarbeten som strävar efter att förstäka de positiva effekterna av globaliseringen och lindra effekterna av ekonomiska osäkerheter, klimateffekter och ta udden av drivkrafterna bakom global terrorism. Ytterligare exempel är de samarbetsprojekten för att bemöta den ökande ekonomiska och organiserade internationella brottsligheten.
Men vad händer på nationalstatsnivå?
Trots det ökande förändringstrycket är det slående hur få som experimenterar med att utveckla nationalstaternas styrstrukturer. Ett par små exempel är de små och skissartade extraparlamentariska idéerna om crowdsourcade konstitutioner som pågår i Island och i Finland. I övrigt tycker jag mig se att de flesta aktiviteter inom länderna snarare försöker försvara och återupprätta de sargade strukturerna för att uppnå ett tillstånd de befann sig i före 1970-talet. Före den förändringsresa som började på 1970-talet och som accelererat betänkligt i takt med den allt snabbare teknikutvecklingen och ihoppkopplade logik som idag skapar turbulens på nästan alla plan.
Jag tror tyvärr att frånvaron av experiment på nationell nivå både vittnar om en farligt låg sjukdomsinsikt och en allvarlig handlingsförlamning. Likväl som vi behöver förstå och diskutera de nya utmaningarna och hitta en ny riktning, behöver vi också förstå och lyfta fram vårt nationella samhällssystems fundamentala brister när det gäller förmågan att förändra strukturerna inför framtiden.
Den förre framtidsministerns debattinlägg understryker dessa centrala problem. Ett antal ledarskribenter och bloggare håller med men den efterföljande tystnaden från de som är direkt eller indirekt berörda är tyvärr talande för en kompakt och bristande sjukdomsinsikt även i vårt land.
