Peter Sundes nya projekt Flattr är klart intressant ur flera perspektiv. Dock verkar många göra alldeles för enkla analyser av vad det är. Dels för att Peter Sunde har ett förflutet inom Pirate Bay och dels för att de begrepp man är uppväxta med gör att själva poängen med Flattr verkar vara svår att förstå. I bloggen Copyriot försöker Rasmus Fleischer rätta till detta.
Tre stycken mer eller mindre medvetna missförstånd genomsyrar skriverierna, eller åtminstone rubrikerna. Det påstås att Flattr skulle handla om:
- Att betala
- till artister
- för “innehåll” eller för upphovsrätt
[…]
Alla dessa är fel ute.
- Flattr är inte en tjänst för att betala utan för att donera. Skillnaden borde inte vara så svår att begripa. Alla som har sett Flattr borde också inse att det inte kan användas som betalsystem. Mottagaren av donationer kan nämligen inte se vem det är som har donerat. Så låt oss kalla Flattr vid dess rätta namn: donationstjänst.
- Flattr kan i princip användas för att donera till vem som helst. Inte bara till “artister”, “upphovsmän” eller folk som sysslar med sådant som klassas som “kultur”. Såvitt jag förstår är det fullt tänkbart att Flattr kommer att användas av alla slags ideella organisationer för att låta folk skänka pengar. Vilken kyrka blir först ut att ta in kollekt via Flattr?
- Begreppet “innehåll” är i sig ett motbjudande sätt att reducera kulturprodukter till någon slags digital utfyllnadsmassa. Men ingenting säger att Flattr endast ska användas kopplat till digitala produkter. Som Johan skriver kan vi förvänta oss Flattr-knappar “på hemsidor för band, konstnärer, forskare, bloggare, teatrar, projekt, ja alla som har en verksamhet som ger kredd”. Donationerna behöver inte ha någon närmare koppling just till hemsidorna och de digitala filer som de gör tillgängliga.
Med bakgrund i att vi befinner oss i ett övergångssamhälle där bl a den industriella konsumtionslogik som de senaste seklen dominerat har börjat utmanas av idéer och strukturer som definieras utifrån en social logik, är detta bara ytterligare ett exempel på förvirringen.
Jag skulle jämföra försöken att beskriva och analysera Flattr enligt den traditionella konsumtionslogiken med de 10.000-tals epicykler som krävdes för att förstå de konstiga banor i vilka planeterna såg ut att röra sig för den astronom som utgick från att jorden befann sig i centrum och det då dominerande paradigmet att planeterna rörde sig i cirklar.
Därvidlag är ju inte Flattr det enda nya konceptet man inte kan förstå utifrån traditionella modeller. Nästan allt av det vi numera kallar sociala medier lider av samma fenomen.
Läs gärna mer i diskussionen som följer på ovanstående inlägg för att lära mer.
