Det är ett faktum att medlemsantalet i traditionella politiska partier sjunker. Enligt Wikipedia ovan finns det idag endast 259 236 medlemmar i dagens riksdagspartier, en nedgång från 625 306 år 1991/92.
En intressant fråga är förstås vilka effekter denna utveckling får på sikt? En uppenbar fråga handlar förstås bl a om legitimiteten hos det partipolitiska systemet, men också hur man skall kunna få fram politiker till förtroendeposterna i samhället. I och med stadsdelsreformer i de stora städerna har dessutom antalet förtroendeposter som skall besättas ökat. Här kan man t ex läsa ett DN Debatt-inlägg av Olof Petersson på SNS för att få ett inlägg i frågan.
Jag undrar om det inte finns ett underliggande och kanske allvarligare problem än utmaningen med att få fram tillräckligt många kandidater till förtroendeposter: vilken kompetens och kapacitet har de individer som vaskas fram i det politiska systemet i Sverige idag?
När det gäller t ex idrott så är det uppenbart att en bred ungdomsbas är livsviktigt för att man skall kunna hitta ett visst antal talanger som kan lyckas på elitnivå. Detta gäller med största sannolikhet även det politiska systemet.
För det är ju inte så att utmaningen att vara förtroendevald har blivit enklare med åren… I ett allt mer komplext samhälle som dessutom utmanas av omvälvande förändringar både i omvärld och de inre strukturerna hamnar politiska beslutsfattande forum förr eller senare i centrum. Om man då har ett politiskt system som inte har förmågan att attrahera de individer som kan axla den bördan befinner man sig på ett snabbt sluttande plan.
Man kan ställa en lång rad frågor runt denna utveckling:
- Hur få medlemmar skall man ha innan man bestämmer sig för att se över dagens parlamentariska system?
- Vem kommer att förstå problemet (om det nu är ett problem) och kommer att driva frågan på nationell nivå?
- En än viktigare fråga är kanske hur lågt kommer kvaliteten på besluten att sjunk innan man kommer att agera?
