Över 6000 personer är nu engagerade i en digitala skallgång efter den datavetenskaplige forskaren Jim Gray som försvunnit i Stilla Havet utan San Francisco. Genom att distribuera högupplösta digitala satellitbilder över området till frivilliga behöver man inte längre sitta hjälplös utan man kan genom att kvittera ut bilder som man själv kan söka över och på det sättet dra sitt strå till stacken.
Läs mer på:
Werner Vogels blog “All Things Distributed”
New York Times 3 feb: Silicon Valley’s High Tech Hunt for Colleague
För mig är detta ytterligare ett exempel på en av de mest signifikanta förändringarna i vår tid. Individen har fått större möjlighet att kommunicera med sin omgivning så att både den geografiska och sociala världen minskar till att förkroppsliga den globala byn som var så populär att prata om på 1990-talet. Även om man råkar sitta i Göteborg eller Darfur så finns det en möjlighet att hjälpa till i skallgången efter en försvunnen seglare i Stilla Havet.
Men varför gör människor detta bara för att det är möjligt? Som jag ser det går denna utveckling hand i hand med människans inneboende drivkraft att göra skillnad, en drivkraft som för de allra flesta fram tills nu varit begränsat till det lilla sammanhanget. Kanske enbart till familj och vänner. När olika hjälporganisationer bildades under 1970-talets svältkatastrofer började man hjälpligt åtminstone kunna skänka pengar, även om kontrollen över effekten var i det närmaste obefintlig hade man hittat ett sätt att döva det samvete som följde med den moderna människans framväxt. Med Internets framfart börjar vi kunna göra allt mer och undersökning efter undersökning visar att allt fler faktiskt tar chansen.
En effekt av detta är att det steg för steg växer fram strukturer och organiserande principer i olika nya former på Internet som steg för steg gör att varje individ får allt större möjligt att göra saker och allt större kontroll på att det som görs verkligen gör nytta. För varje hjälpinsats blir det allt enklare och allt mer strukturerat!
Följdfrågor:
- Vad händer i gränssnittet mellan dessa distribuerade hjälpinsatser? Kommer toppstyrda organisationer att kunna samarbeta med de miljoner frivilliga på Internet eller kommer det att blir konflikter?
- Om nu detta spontana hjälparbete visar sig vara effektivt, kommer detta att innebära att det kommer att tillföras mindre resurser från nationellt håll?
- Vilka kommer att hjälpas av dessa emergenta hjälpinsatser? Kommer det att bli som tidigare att de som väcker mest spontan sympati få mest hjälp?
