Då närmar sig äntligen slutet på det märkliga pandemiåret 2020. Nu kan vi äntligen pusta ut, för vi har väl koll på läget inför nästa år?
Sorry, skojade bara!
Kontroll är det nog ingen som har just nu. Och den som tror det bedrar sig. Just nu tror jag all känsla av kontroll helt enkelt är en illusion.
Året som gått har ju varit en helt obegriplig blandning av tvärnit och accelererande förändring. Som om någon dragit i handbromsen i alldeles för hög fart… Och vi nu i slow motion upplever att befinner oss mitt i en brutal handbromssväng där vissa delar av vårt samhälle har tvärnitat medan andra rör sig snabbare någonsin. Och vi är ännu inte helt säkra på om fordonet kommer att tippa över eller inte.
Men snart stannar väl fordonet och allt kommer att återgå till det normala? Eller…??
Välkommen till det nya normala
Om vi kommer att återgå till något normalt beror delvis på vad vi menar med ”normalt”.
Var t ex perioden under efterkrigstiden, då de flesta av oss är uppväxta, en normal tid? Vidgar vi vårt tidsperspektiv lite verkar det snarare som om vi genomlevt 75 år av ovanlig stabilitet och nu på det nya millenniet verkar vi ha återgått till ett mer normalt läge. Det är bara att jämföra perioden mellan 1945 – 2020 med perioden 1870-1945, en period präglad av både tekniska och ideologiska revolutioner, ekonomiska recessioner och två världskrig.
Om vi ändå envisas med att kalla efterkrigsperioden för normal behöver vi nog börja kalla den era vi är på väg in i för ”Det nya onormala” – eller kanske ”Det postnormala”?
Och det handlar ju inte enbart om pandemins effekter, även om det är den vi lider av mest just nu.
Pandemin har snarare varit en accelererande tidsmaskin
Vi får inte glömma att innan pandemin tog över våra hjärnor fanns flera komplexa och destabiliserade dynamiker som med ökande kraft började utmana den normalitet vi varit vana vid.
- En accelererande teknisk utveckling som allt snabbare förändrar förutsättningarna för både människor, samhället och natur
- Allt mer påtagliga effekter på ekologi och klimat som kräver att vi förändrar vår produktionslogik och välfärdskonsumtion
- Förändrade sociala mönster både när det gäller demografi, beteenden och hur vi förhåller oss till världen och varandra
- Omkoppling av den ekonomiska logiken förändrade globala handelsmönster, en frikopplad global finansmarknad, ökande instabilitet och en skiftande värdebas från traditionell produktion till en digital logik
- Omkonfigurering av maktstrukturer med ökande geopolitisk fragmentering och instabilitet, kollapsande demokratiska strukturer, allt svagare nationalstater som utmanas av globala digitala aktörer, starkare stadsregioner och globala nätverksbaserade organisationer
Jag tror vi behöver förstå att pandemin är en faktor som snarare accelererar och komplicerar effekterna av de andra områdena. Man skulle kunna kalla pandemin för en tidsmaskin som fört oss 5-10 framåt i tiden mot en mer komplex och osäker period.
Så även om vi snart börjar kunna hantera pandemins direkta effekter finns det alltså en lång rad faktorer som pekar på att det nya normala innebär en längre period av kontinuerliga disruptioner.
Vad har vi lärt oss?
Givet att jag har rätt om att det nya normala innebär mer instabilitet är det kanske viktigast att fundera på vad vi lärt oss under året som gått. För det är kanske som väckarklocka vi kommer att komma ihåg pandemiåret 2020. En väckarklocka som fick oss att verkligen förstå att vi nu lämnat en stabila period bakom oss och nu inträtt i en ny och disruptiv fas.
En sak vi har lärt oss är att flera av de system och strukturer vi har runt omkring oss inte är byggda för att hantera extrema situationer. De är snarare optimerade för effektivitet och är därför så slimmade att de inte fungerar i lite mer extrema och turbulenta situationer. Andra har visat sig inte ha någon styrning alls utan har tydligen fungerat ändå. När vi under krisen försökt styra dem så hände ingenting.
Till stor del bygger dessa svagheter på den inbyggda kortsiktigheten i vårt samhälles institutioner och politiska system. Det längre minne som behövts för att utveckla robusta strukturer har varit alltså alldeles för kort för att omfatta de perioder i historien som inte sett ut som idag.
En annan lärdom är hur människor reagerar. När vi med fasa upptäcker att system och rationella resonemang inte kan hantera situationen reagerar vi på en rad olika sätt. Några söker sig samman i små grupper och hjälper varandra, andra låser in sig helt och hållet och ytterligare några andra tappar alla hämningar och struntar i både uttalade regler och mer implicita etiska och moraliska principer. En annan grupp går dessutom ut på gatorna och protesterar mot vad de känner är fel. På olika sätt signalerar detta att känslorna tagit överhand – något vi behöver lära oss att hantera på ett bättre sätt.
Vad behöver vi fundera på framåt?
Vilka är då de viktigaste lärdomarna vi behöver dra från året som gått?
Jag tror långsiktighet kommer att behöva vara ett centralt nyckelord inför framtiden. Dagens system som lider av kortsiktighet klarar helt enkelt inte av disruptioner och störningar. För att kunna utveckla robusta system behöver vi både ta lärdom av den längre historien OCH se längre fram. Vi behöver öppna upp för framtiden inte fortsätta att beskära våra framtida möjligheter bara för att vi inte förstår bättre. Det handlar inte bara om att lära oss designa system som inte bara kan hantera disruptioner. Vi behöver lära oss utveckla system som utvecklas och blir bättre när de utsätts för störningar.
När vi inte längre kan lita på våra kortsiktigt designade system behöver istället utveckla konstruktivt självledarskap och eget omdöme. Om vi inte längre kan lita på eller kontrollera vår omvärld behöver vi istället lära oss kontrollera hur vi agerar och reagerar och vara vaksamma på vilka konsekvenser våra handlingar får.
När situationen blir så komplex att våra intellektuella processer inte längre fungerar behöver vi istället förlita oss på våra sociala relationer och våra känslor. Det är i dessa våra långsiktiga evolutionärt formade överlevnadsmekanismer finns lagrade. Tack vare dem har vi lyckats överleva de miljontals år innan våra hjärnor såg ut som de gör idag. Och det är genom våra känslor vi förstår vad som egentligen är viktigt i det lite mer långsiktiga och evolutionära perspektivet!
Vi behöver gå djupare
Hur skall vi då förstå vad detta betyder, och hur skall vi prata om det??
Några av er har kanske noterat den ökade användningen av prefixet deep – djup på svenska. Inom AI-området blev deep learning ett populärt begrepp, och ett tag senare deep fakes. I den politiska diskussionen dök uttrycket deep state upp.
Den senaste tiden har jag börjat se prefixet på allt fler ställen. Gamla uttryck som deep time, ett begrepp som refererar till de geologiska tidsrymder vi normalt inte använder i vår vardag har dykt upp. Ibland har begreppet även använts för att inkludera långa evolutionära tidsrymder. Begreppet deep democracy har dykt upp i resonemanget runt hur vi skall utveckla nya och mer inklusiva governance-strukturer. Och deep adaption för att kunna prata om hur samhället skall kunna anpassas sig inför den transformationen vissa ser komma.
Jag tror explosionen av användningen av prefixet deep– eller djup– signalerar den nödvändiga tankeförändring vi behöver göra för att kunna hantera det som kommer. Vi behöver helt enkelt förstå oss själva och omvärlden djupare för att lära oss hur vi skall navigera i vår komplexa situation.
Det är i djupstrukturerna under våra ytliga rationella, mekanistiska och naivt kausala sambandsanalyserna vi behöver leta efter vägen framåt
Därför önskar jag er alla ett Djupt Gott Nytt År då jag tror vi behöver komplettera det goda med det djupa för att vi skall utvecklas in i ett nytt 2021 och framåt!
