COVID-19 är inte en grå noshörning utan snarare en svart manet

Coronakrisen är inte en svart svan. En svart svan är ju något som dyker upp från ingenstans och som ingen kunde förutse. Därför har Michelle Wuckers grå noshörning varit på förslag som en bättre metafor för vad som händer. En grå noshörning symboliserar ett stort och svårhanterligt fenomen som vi känt till sedan länge och som rört sig mot oss men som vi ändå inte lyckats hantera.

Men är det så? Kände vi verkligen till de destabiliserande systemeffekterna vi nu ser sprider sig över världen? Att vi kände till viruset är ju en bara en aspekt av problemet.

Framför våra ögon spelas nu en lavin av destabiliserande och destruktiva systemkonsekvenser upp. Konsekvenser vi trodde (och fortfarande tror) att vi kan dämpa, men som varje dag fortsätter att överraska oss på nya nivåer.

Varken svanar, noshörningar eller elefanter utan maneter

Problemet med grå noshörningar, svarta svanar och de ibland refererade svarta elefanterna är att de missar den snabba exponentiella tillväxten, den oöverblickbara komplexiteten och kaskaderna av destabiliserande systemeffekterna. Det finns ett djur som bättre illustrerar den här typen av händelser och det är den svarta maneten.

Photo by Zhong Liguo on Unsplash

Den svarta maneten definierades på websajten Postnormal Times som ett fenomen vi tror vi känner till, men som under vissa omständigheter växer exponentiellt på grund av självförstärkande feedback-loopar och snabbt och brutalt orsakar instabiliteter i omgivande system.

Med en, i osäkerhetssammanhang, klassisk analys handlar det alltså varken om en known-known, unknown-unknown eller unknown-known. Utan snarare om den ignorerade kategorin known-unknownfenomen vi tror vi känner till men som vi fundamentalt missförstått den systemiska vidden av – eftersom vi har en svag förmåga att tänka i komplexitet och feedback-loopar.

Maneter stoppar både kärnkraftverk och hangarfartyg

Maneten har i flera fall haft precis den effekten. Ett exempel är när manetblomningen i Östersjön 2013 gjorde att kärnkraftverket i Oskarshamn tvingades stänga. En okontrollerbar tillväxt av maneter korkade helt enkelt igen intaget av kylvattnet. En sådan tillväxt av maneter kan enligt biologerna inträffa i utfiskade vatten och i syrefattigt hav och sker då relativt snabbt och med oförutsägbara konsekvenser. Både andra kärnkraftverk, fiskebåtar och till och med hangarfartyg har haft liknande problem när maneternas tillväxt varit för stor.

USS Ronald Reagan – BIld av David Mark från Pixabay

Avsikten med att använda de svarta maneterna som metafor är alltså att flytta blicken från enbart effekternas storlek till konsekvenserna av hur exponentiell tillväxt av uppfattat kända fenomen kan få stora destabiliserande systemeffekter. Kanske till och med laviner av kaskadeffekter som helt raserar de omgivande systemen.

Och problemet är att vi fortfarande tror att vi förstår vad som händer. Även om vi troligen inte gör det. Att förstå exponentiell utveckling och kaskader av effekter i flera led är ju inget vi människor är speciellt bra på.

Och framför allt är inga av våra system byggda för att hantera den sortens fenomen. Varken våra operativa system eller governance-system.

Pandemin är ett problem – men världens postnormala tillstånd är kanske det stora problemet

Just nu fokuserar vi specifikt på effekterna av COVID-19. Snart behöver vi vidga tänkandet till hur vårt system är uppbyggt. En värld som blir allt mer komplex, sammankopplad och sammanvävd med vårt tänkandes nycker är inte längre som den var tidigare. Pandemins kaskadeffekter är ett tydligt tecken på att vi befinner oss i ett postnormalt tillstånd där sammankopplade feedback-loopar förstärker nästan alla typer av händelser vi tidigare kunnat hantera och dämpa. Händelser vi tidigare kunnat betrakta som icke-händelser.

COVID-19 är alltså inte den sista svarta maneten vi kommer att behöva hantera utan bara en i en lång rad.