När man har ett filosofiskt perspektiv och närmar sig frågor runt tid i allmänhet och framtid i synnerhet hamnar man snabbt hos St Augustinus eller Augustinus av Hippo, en av de få filosofer som sagt något intressant om tid. Ett vanligt tidsrelaterat citat (senast av Peter Gärdenfors i Filosofiska Rummet i P1 den 11 januari) är Augustinus formulering från bok XI i Bekännelser som skrevs någon gång mellan 397 och 400 e Kr. Efter ha konstaterat att man kan prata om tre tider, förfluten tid, nutid och framtid kommer Augustinus efter en stund fram till:
[…] att varken det framtida eller det förflutna existerar, och att man inte egentligen kan säga att det finns tre tider, förfluten tid, nutid och framtid. Om man är noga bör man kanske hellre säga: “det finns tre tider, närvaron av förfluten tid, närvaron av nutid och närvaron av framtid”. Dessa tre finns i själen, och någon annanstans finner jag dem ej. Närvaron av det förflutna är minnet, närvaron av nutiden är iakttagelsen, närvaron av framtiden är förväntan.
Augustinus mer än 1600 år gamla slutsats belyser en viktig aspekt av framtiden som vi, eftersom vi ibland är väldigt lika katter, ofta missar: Vårt prat om framtiden refererar inte till hur världen kommer att se ut framöver utan till en inre framtidsbild av en möjlig framtid.
Fortsätt läsa “Framtiden finns i huvudsak i vårt medvetande”