I algoritmsamhället går allt fortare. Och när allt ökar med datorernas hastighet tvingas vi vara alerta och reagera snabbt för att vara relevanta. Då hinner vi inte tänka så mycket – ibland kanske inte alls.
Donald Trump är förstås ytterligheten som blivit känd för att reagera instinktivt och twittra direkt – helt utan att tänka. Något som belönas av den nuvarande sociala media-logiken.
Med algoritmer och datorisering verkar vårt Nu bli kortare och kortare.
Men vilka konsekvenser får det? Och kan vi motverka utvecklingen på något sätt??
I en tänkvärd artikel i Guardian använder Professor Alan Jacobs författaren Thomas Pynchons begrepp temporal bandbredd för att beskriva problemet med ett allt kortare Nu. Han citerar ur Pynchons bok Gravity’s Rainbow
[Temporal bandwidth is] the width of your present, your now … The more you dwell in the past and future, the thicker your bandwidth, the more solid your persona. But the narrower your sense of Now, the more tenuous you are.
Enligt Pynchon och Jacobs innebär en smalare temporal bandbredd – ett kortare Nu – att vi själva blir allt tunnare eller obetydligare. Med en smalare termporal bandbredd finns allt mindre tid att agera som en tänkande person och vi blir allt mer offer för omständigheterna. Vår persona – vårt varande i tiden – blir mer och mer reducerat till ett knippe reflexer i det stora twitterflödet.
Jacobs slutsats är att för att motverka de negativa effekter behöver vi kultivera vår temporala bandbredd.
Bekantskap med historien vidgar vår temporala bandbredd
Ett sätt är att bredda vår temporala bandbredd är att vidga den bakåt och lära mer om historien. Detta ger oss ett större djup i vår förståelse för vad som händer Nu. Då kan vi motverka reflexen att snabbt bli upprörda då vi kan se Nu-tidens händelser som delar av ett större mönster.
Så ock en djupare självkännedom
Ett annat sätt att vidga vår temporala bandbredd är att fördjupa vår insikt om oss själva. Genom att utsätta oss för andras insikter och upplevelser och reflektera utifrån dessa lär känna oss själva bättre. Då utvecklar vi vår förmåga att förstå och att styra mot vad vi egentligen vill och motverkar impulserna att reagera känslomässigt på varje signal.
En vidgad temporal bandbredd gör oss helt enkelt till mer solida människor. Människor som är mer rotade i historien och i oss själva.
Vi kan också vidga den temporala bandbredden framåt
Det finns ytterligare ett håll att vidga den temporala bandbredden – framåt i tiden. Eftersom framtiden ännu inte finns utan formas av våra handlingar och val behöver vi förutom kunskap om historien och andras tankar också engagera både vår fantasi och vårt konsekvenstänkande.
När vi drar ut trendlinjer och formulera framtidsscenarier vidgar vi vår temporala bandbredd i ytterligare en viktig dimension. När vi målar upp bilder av vart olika händelsutvecklingar kan leda ser vi också ett bredare spektrum av konsekvenser som hjälper oss att agera klokare utifrån vad som händer Nu.
Vi vidgar vårt Nu
Genom att öppna oss mot historien vidgar vi vår temporala bandbredd bakåt.
När vi utvecklar djupare insikter om oss själva genom andras tankar och vår egen introspektion och reflektion vidgar vi vår temporala bandbredd inåt.
När vi formulerar och lyfter fram visioner och framtidsbilder inför vår inre blick förstår vi bättre konsekvenserna av våra val och beteende vilket vidgar vår temporala bandbredden framåt.
Vi vidgar helt enkelt vårt eget Nu i de dimensioner vi kan för att motverka ett yttre och allt kortare Nu.
Att vidga vårt Nu framåt kräver metoder och samarbete
Av dessa olika sätt att vidga det temporala bandbredden är framtidstänkandet den förmåga som är sämst utvecklad i vårt samhälle. Men kanske också den vi just i detta läge behöver mest.
Att metodiskt tänka på framtiden är inget vi får lära oss i skolan. Det är heller inget som våra institutioner runt omkring oss stödjer. Snarare är det tvärtom så att institutionerna liksom algoritmerna arbetare med allt kortare horisonter.
Just nu ser vi dessutom hur vår kortsiktighet lett oss till ett läge där vi verkar offra framtiden på ett djupt problematiskt sätt.
Det är därför vi futurister jobbar med att sprida metoder som t ex scenarioplanering, trendkartor och workshops för att stödja arbetet med att systematiskt tänka på framtiden.
Om vi kan vidga vår temporala bandbredd både bakåt i historien, inåt i oss själva och dessutom framåt i tiden så har vi mycket bättre förutsättningar att hantera den allt mer komplexa, snabba och oförutsägbara värld vi lever i nu.
Samtidigt ger oss en möjlighet att på ett konstruktivt sätt och tillsammans möta de framtidens utmaningar vi just nu har så svårt att hantera.
