För mig som sysslar med framtidsfrågor och framtida konsekvenser av underliggande drivkrafter kommer återuppvaknandet av diktaturer inte som någon förvånande effekt. Även om vi sysslar med komplexa och svårbegripliga saker som alltför få lyssnar till, är vi, även om vi inte kan förutsäga framtiden, en grupp som blir klart mycket mindre förvånade än de flesta.
I dagens blogginlägg gör Carl Bildt något som jag tycker är mycket värdefullt. Han försöker använda sin stora diplomatiska erfarenhet, historiska kunskap och sitt internationella perspektiv begripligt i något jag skulle kalla en scenarioform. Inte för att han vill förutsäga vad som skall hända utan för att väcka upp omgivningen för något som skulle kunna hända så att vi kan vara beredda, både psykologiskt och praktiskt. Läs hans föredömligt korta inlägg och reflektera!
Tisdagen den 20 augusti för 40 år sedan – det berömda året 1968 – var väl för de allra flesta runt om i Europa en dag som de allra flesta.
Få var de som anade vad som skulle komma att hända.Visserligen hade sovjetiska och andra divisioner mullrat längs Tjeckoslovakiens gränser hela sommaren. En del sovjetiska förband hade också varit inne i landet på övning, men efter mycken fördröjning i allt väsentligt lämnat.
Och vissa tyckte att sommarens akuta kris hade lagt sig….
[From Lugnet före tragedin]
Ett citat som kanske kan vara passande här för att understryka värdet av sådana här tankar är:
The history doesn’t repeat itself, but it sometimes rhymes (apparently wrongly attributed to Mark Twain)
