Nu är 2021 snart slut och ett nytt år står för dörren. Och jag sitter som vanligt och i sista stund försöker mig på en reflektion…

Förra nyårsafton 2020 hoppades många att 2021 skulle bli bättre än skitåret som just passerat. Amerika skulle ju få en ny och mer förutsägbar president. Vi höll på att vinna kampen mot pandemin, vi skulle kunna gå tillbaka till våra jobb och ekonomin skulle gradvis börja återhämta sig igen.

Nu blev det inte så. Redan den 6 januari resulterade Trumps vägran att acceptera valresultatet i en historisk stormning av Kapitolium vilket underströk det växande hotet mot demokratin. Därefter har vi under året känt av flera nya kriser och utmaningar där några exempel är:

  • Ett återuppväckt krigsspöke när Putin via hot mot Ukraina markerar mot NATO och Lukashenko blivit allt mer hänsynslös i sina aktioner
  • Fler och allvarligare cyberattacker har på allvar börjat få breda samhällseffekter
  • Stora störningar i de globala distributionssystemen skapar problem för handel och tillgång på vissa varor
  • Allvarliga råvaru- och komponentbrister inom flera viktiga områden
  • En akut europeisk energisituation med rekordhöga priser på elektricitet och gas där Putin har sitt finger med i spelet men också växande insikter om energisystemets inbyggda svagheter och de dramatiskt växande elbehoven vi ser framför oss
  • Engelsmännen börjar nu på allvar förstå konsekvenserna av BREXIT
  • Det extremt viktiga klimatmötet i Glasgow gjorde iofs lite framsteg, men många känner ända att det slutade i ett stort ”meh” – allt medan klimateffekterna blir tydligare och tidsfönstret att agera blir kortare
  • Kina ökade trycket mot både Hong Kong och Taiwan medan vi i Europa börjat vakna upp inför kinas växande maktanspråk och hur beroende vår naiva frihandelslogik har gjort oss

Till råga på allt gav inte pandemin med sig utan ändrade bara karaktär. Och verkar lagom till nyår komma tillbaka i en ny form. Dess dödlighet verkar iofs ha minskat medan dess förmåga att sprida sig har ökat markant i och med den nya varianten omikron. Så början på 2022 riskerar alltså att bli minst lika besvärlig som våren 2021.

Världen blev alltså inte bättre under 2021. Istället verkar pandemin ha haft katalyserande effekter på en rad andra spänningsområden. Trycket och osäkerheten verkar alltså snarare ha ökat än minskat.

Hur har då människor reagerat på detta?

Under året som gått har jag noterat tre förändringar i inställning hos de människor jag möter och föreläser för. Förändringar som jag i grunden tror är positiva.

Allt fler ser att världen inte längre handlar om att undvika risker utan om att navigera i osäkerhet

De flesta av oss har växt upp i ett risksamhälle där våra gemensamma institutioner haft som uppgift att skydda oss från en rad relativt konkreta, beskrivbara och kvantifierbara risker. När vi väl identifierat och formulerat en risk har vi ofta kunnat minimera den genom regler och kunskap. Dessutom har vi kunnat försäkra oss mot de mest negativa konsekvenserna om något trots allt skulle inträffa.

Under de senaste decennierna har hotens karaktär förändrats. Förutom att antalet risker har fortsatt att öka har den större hotbilden blivit både mycket djupare och svårare att beskriva. Klimathotet och förändrade vädermönster, terroristhot, ökningen av cyberattacker, en ständigt instabil bubbelekonomi och teknikutvecklingens riktning och konsekvenser är exempel på upplevda hot som inte längre kan beskrivas som risker. Det handlar om betydligt djupare osäkerheter som varken kan kvantifieras, entydigt beskrivas eller går att försäkra sig mot.

Nicklas Berild Lundblad använde t ex ordet osäkerhetssamhället för att beskriva ett samhälle som karaktäriseras av osäkerhet snarare än risk.

Ett amerikanskt uttryck som lite mer detaljerat beskriver några av mekanismerna runt denna ökande osäkerhet är akronymen VUCA. VUCA står för Volatile (Föränderlig), Uncertain (Osäker), Complex (Komplex), och Ambiguous (Tvetydig) och har varit en central del i hur amerikanska Army College beskrivit den omvärld de agerar i efter murens fall och ännu tydligare efter 11 september 2001. VUCA-begreppet handlar helt enkelt om att förstå att vi befinner oss i en värld vi inte längre kan navigera i med de modeller vi ärvt från 1900-talet.

I Sverige publicerades 2020 en svensk variant av VUCA i boken Tookig – Att leda i osäkerhet av Mariah ben Salem Dynehäll och Leif Denti.

Under året verkar denna insikt börjat sjunka in hos allt fler. På mina föreläsningar skapar resonemanget om komplexitet och osäkerhet inte längre rynkade ögonbryn och kritiska frågor utan betydligt mer frågor om hur man konkret behöver agera i detta nya tillstånd.

Google Trends konfirmerar dessutom att sökningarna på begreppet VUCA global fortsätter att öka, vilket understryker att det inte bara är vi i Sverige som känner av osäkerheten.

Växande insikt om att vårt samhälle genomgår en metamorfos

En annan förändring jag noterat under året är att bilden där jag med två kurvor beskriver hur systemtransformation går till (enligt Berkana Group) plötsligt fångar åhörarnas intresse på ett helt nytt sätt än tidigare.

Modellen beskriver hur en logik gradvis byggs upp, blir dominerande och hålls uppe av människor som är beroende av den rådande strukturen för sin position och uppehälle. Av olika skäl håller en viss logik, kultur eller organisationsform inte i evighet utan stagnerar och börjar efter hand förfalla.

Utanför dessa strukturer finns alltid pionjärer som uppfinna nya sätt att göra saker på. Dessa samlas efter hand i olika nätverk ur vilka nya praktiker växer fram. Dessa nya praktiker hamnar ofta i konflikt med den gamla logiken eftersom de hotar det traditionella. När dessa praktiker börjar ta form av mer stabila strukturer utmanas den gamla förfallande logiken på allvar människor kommer i allt större skaror att göra hoppet från det gamla till det nya.

Modellen förklarar dels varför den nya framväxande logiken inte går att förstå utifrån de gamla strukturerna, men också varför det gamla försvaras och det nya inte gradvis går att gå över till.

Det jag slagits av är att nästan alla som sett modellen under 2021 uppfattar direkt att den säger dem något viktigt om vår samtid och framtid. Jag kan inte annat än att tolka det som att allt fler har börjat ana djupet i den omvandling vårt samhälle mitt inne i. En omvandling jag hellre skulle kalla för metamorfos än veka och missvisande ord som omställning som jag inte alls tycker fångar den kvalitativa och djupa förändring en systemtransformation egentligen innebär.

Även vi själva har förändrats – och kan göra val

Tankar om världen och framtiden handlar nästan alltid om vad som händer i den större omvärlden. Pandemins påtvingade isolation verkar också resulterat i en annan insikt: vi har fått syn på oss själva och även vi har förändrats.

Liksom Kafkas Greger Samsa som vaknat upp som skalbagge har många av oss vaknat upp ur den pandemiska dimman och upptäckt att vi inte längre passar in i den omgivning vi tidigare fungerat så väl i. Förvånade försöker vi agera som vanligt men resultaten blir inte längre som förut.

Vi har t ex upptäckt att våra arbeten som tidigare varit vår naturliga miljö känns allt mer främmande och till och med hämmande för hur vi vill leva våra liv. Hur bra fungerar vi egentligen på en arbetsplats där tiden är det enda som räknas, där de komplexa administrativa system gör det omöjligt att göra vårt jobb eller där komplexet av motsägelsefulla policies eller meningstomma visionsformuleringar uppmuntrar märkliga beteenden? Mår vi verkligen bra av att jobba i strukturer som gör allt för att vi inte skall vara egna personer utan anpassningsbara, utbytbara och genomskinliga kuggar i ett maskineri? Vill vi verkligen tillbringa dagarna på en arbetsplats och leka kontor när vi i vår egen miljö kan balansera vår tid, energi, sociala relationer och vårt välmående på ett helt annat sätt?

Under pandemin fick vi en paus från detta och började plötsligt se spektaklet i ett mer mänskligt ljus. Kan t ex den ökade utflyttningen från stora städer till närliggande landsbygd vi sett under 2020 och 2021 vara en konsekvens av dessa insikter?

Förändringen av oss själva har förstås pågått länge. Sociologer, psykologer och socialpsykologer har skrivit spaltmetrar om dessa förändringar i beteende och värderingar, men det skall tydligen till en pandemi för att vi själva skall få syn på den och inse att vi som enskilda personer också har ett val.

Kan det vara så att vi börjar bli beredda på framtiden?

Trots det ökande trycket, osäkerhet och komplexiteten som ställer allt större krav på samhällets förmåga att hålla ihop, kunna lära och anpassa sig måste jag ändå säga att dessa tre observationer ger ett visst hopp.

Om mina observationer är rätt och att vi har börjat förstå att världen är i grunden osäker och inte i stabil med lite risker här och där kan vi också inse att vi behöver ändra förhållningssätt. Istället för att fokusera på produktivitet och riskminimering förstår vi att vi behöver ändra våra omgivande strukturer så de kan bli lärande, anpassningsbara och resilienta.

Om vi också inser att samhället genomgår en metamorfos förstår vi också att gamla och hämmande logiker och relationer behöver förfalla och komposteras för att andra nya och okända relationer och strukturer skall kunna växa fram. Och för att våga ta språnget behöver vi bygga det på en tillförsikt om att vi klarar av att bygga en ny framtid – trots att det är omöjligt att i förväg veta hur den ser ut.

Om vi dessutom förstår att vi själva är föränderliga och har en egen förmåga att tänka och agera öppna möjligheten för att vi både enskilt och tillsammans forma vår framtid på de sätt som behövs.

Är det så att jag har rätt i mina observationer håller något på att hända. Vi kanske kollektivt håller på att återupptäcka att vi människor egentligen är betydligt bättre på att bygga nya samhällen än att bevara och förvalta gamla öppnas ett helt universum av möjligheter upp?

Och då tror jag att vi, trots att 2022 kanske inte blir ett bättre år, att den längre framtiden ser betydligt ljusare ut!

Gott Nytt År – eller snarare God Ny Framtid på er!


0 kommentarer

Kommentera