Hur kan man förstå de långsiktiga och globala konsekvenserna av askmolnet? Hade det varit en enstaka händelse hade reaktionerna varit mer häftiga, men också snabbt avklingande. Nu sker detta som ytterligare en händelse i en rad av katastrofer, vilket sätter saken i ett annat ljus. Askmolnet är nu snarare bara ytterligare en konfirmation på att vi lever i en allt osäkrare värld.
Read More
Efter en del fel smugit sig in senaste klimatrapporten ser sig IPCC nu tvingade att utveckla rutiner för detta inför nästa rapport:
Felen i FN:s klimatpanels senaste rapport från 2007 kan inte ändras med nuvarande regler. Vi måste ha nya rutiner för hur felaktigheter ska hanteras framöver, säger Thomas Stocker, klimatforskare vid Berns universitet och ledare för delar av nästa IPCC-rapport år 2014.
[Från Fel kan inte rättas i IPPC-rapport - Vetenskapsnyheter - sr.se]
Men vad menar man med att ändra fel i en publicerad rapport?
Peter Sundes nya projekt Flattr är klart intressant ur flera perspektiv. Dock verkar många göra alldeles för enkla analyser av vad det är. Dels för att Peter Sunde har ett förflutet inom Pirate Bay och dels för att de begrepp man är uppväxta med gör att själva poängen med Flattr verkar vara svår att förstå. I bloggen Copyriot försöker Rasmus Fleischer rätta till detta.
Socialism är väl inte det första begrepp man tänker på när man pratar om Internet och dessa framtid. Snarare går tankarna till extrem individualisering och naiv frihetsträvan. Men kanske kan detta komma att ändra sig?
Kevin Kelly, som jag gärna refererar till drar i denna korta presentation som vanligt tankarna några steg längre än de flesta. Här är en presentation från Web summit 2.0 där han hoppar över några mellansteg och kikar framåt vad webben och Internet är på väg mot.
En av tankelinjerna går via att vara refererad och publicerad på webben är att existera. Kanske inte i fysisk mening, men väl i den mening att en tanke som finns i ditt huvud har ett visst värde, men i jämförelse med de tankar som är formulerade och publicerade är den i det närmaste ingenting värd. Ur det perspektivet är det nära till hands att säga att för det allmänna finns faktiskt inte tankarna som försegår inne i ditt huvud. Man skulle därför kunna säga att ur det kollektiva samhällets perspektiv är det enda som finns det som är formulerat, kommunicerat/publicerat.
Konsekvens 1) Att något är åtkomligt via någon mediakanal (vilka alla kommer att finnas tillgängliga över Internet) är ett grundläggande existenskriterium.
Konsekvens 2) Om man begränsar tillgången till ett alster av något slag genom att ta betalt för det, begränsar man dess existens och reducerar det kollektiva värdet av alstret.
Konsekvens 3) Allt färre kommer att åberopa individuellt ägande av publicerade på det sättet att man vill begränsa spridningen, eftersom tillgänglighet = existens = grunden för värdet (finns det inte är det ingenting värt)
Konsekvens 4) Om allt färre åberopar individuellt ägande (i mening kontroll av tillkomst) så har man åstadkommit en ny form av socialism (Socialism 2.0)
Eller??
Kika på denna video och fundera lite själva!
Inte heller jag kan låta bli att kommentera morgondagens omröstning om lagen som ger FRA fria händer att avlyssna all kommunikation. Jag skall inte argumentera, men dock påpeka hur jag ser på läget ur ett långsiktigt perspektiv.
Eftersom vi befinner oss i ett brott (vissa skulle kalla det ett paradigmskifte) mellan två olika men grundläggande sätt att förhålla sig till världen. Det ena bygger på maskinmetaforen och som med Hobbes fick en grundläggande samhällsstrukturerande uppgift. Där får det starka samhället en viktig uppgift att ta hand om och skydda medborgarna – i en tydlig välordnad, stabil funktionell och hierarkisk organisation. Det andra bygger på insikten att vi lever i en värld där individer och grupper av individer självmant håller på att organisera sig i olika grupper som utmanar den maskinella och hierarkiska struktur vi i 500 år byggt upp som var ett svar på att individernas behov av tillrättalagda strukturer.
Det är inte så att Hobbes projekt var dåligt. Snarare tvärt om, eftersom det skapat den ordning och de nödvändiga strukturer vi behövde för att samordna oss och skapa den välfärd vi nu befinner oss på toppen utav.
Jag skulle snarare beskriva det som att vårt problem framåt består i att vi nu snart skapat förutsättningar som är radikalt annorlunda än de som varit förhållandevis stabila sedan boktryckarkonsten dvs utvecklingen av kommunikationsformen broadcasting. Idag står vi inför ett läge där den dominerande kommunikationsformen varken är ”broad” eller ”casting” men trots detta redan spridits till snart 2 miljarder människor. Den struktur som växer fram allt mer, men ännu är i sin linda, är den horisontella formen där den råa marknadsvarianten just nu är på väg att utmana alla stabila modeller.
I en värld där det grundläggande värdeskapandet redan blivit beroende av horisontell organisation, och de vertikala hierarkiska institutionerna snabbt förlorar i makt och inflytande uppstår självklart förvirring. Speciellt tydligt syns denna förvirring inom de traditionella institutionerna eftersom de helt enkelt saknar förmågan att bortse från den egna modellen för att se hur nya modeller vinner mark. Detta är dock lika naturligt som när tillverkarna av segelfartyg vägrade inse att ångfartygen var framtiden, eller när man tyckte att automobilen var en fluga.
För de som ser övergången mellan de olika formerna blir nyckelfrågan hur man hanterar denna övergång så att minsta möjliga negativa effekter drabbar de enskilda medborgarna, de som till syvende och sidst utgör de som skall skyddas av den politiska överbyggnaden.
Den utveckling och övergång mellan strukturer jag beskriver är förstås en utveckling som antagligen tar 30-50 år tills de stora effekterna kommer att bli uppenbara och otvetydiga. Dock finns dock tydliga tecken på vart vi är på väg och de senaste 13 åren sedan webben explosion 1995 visar tydligt riktningen.
Som jag ser det är varje beslut som ignorerar denna övergång, vilket jag tror att morgondagens omröstning handlar om, i värsta fall rent farlig. Att i en övergång mellan olika former naivt och ensidigt bevara den ena formens tänkande försäkrar sig om att öka spänningarna och driva på en kapprustning som istället för att minimera de negativa effekterna av övergången snarare maximera dem.
För mig är ett ja till lagen i morgon ett beslut som tydligt signalerar att den rådande hierarkiska strukturen börjat att, med vilka medel som helst, och utan att förstå eller bry sig om konsekvenserna, göra allt för skydda sig gentemot de akuta hoten mot de rådande strukturerna. På det sättet har man murat fast den rådande centralistiska och mekanistiska modellen och tankesätten och stäng ute alternativa synsätt för en lång tid framöver. Det mest positiva med detta skulle kunna innebära att uppvaknandet bara blivit lite försenat, men det skulle också kunna innebära att man stigit in på ignoransens stig för en ganska lång tid.
Ett nej i morgon skulle å andra sidan kunna innebära fortsatt förvirring, men också förhoppningsvis början på ett uppvaknande och en diskussion som skulle kunna leda till att man försökte skapa en struktur för ökad säkerhet som bygger på de förutsättningar som morgondagens samhälle erbjuder.
I och med att det även handlar om långsiktiga strukturella frågor kan beslutet mycket väl utgöra ett centralt vägval för hur stor klyftan mellan de lägre, men numera välutbildade och uppkopplade skikten och de uppenbart självmant bortkopplade ledande blir. En utveckling som kommer att få en direkt konsekvens för hur vi som land kommer att hantera de nästa 20-30 åren, en tidsperiod som vi redan nu vet innehåller en lång rad globala utmaningar.
Läs även andra bloggares åsikter om fra
Det kan tyckas vara en seger för friheten när nu 3 säljer mobilt bredband via kontantkort – en utveckling av en affärsidé som gjorde mobiltelefonen till ett verktyg som gjorde det mycket lättare att kunna kommunicera anonymt tvärs över jordklotet. För fildelare liksom droghandlare och människosmugglare ses förstås som ytterligare ett steg mot en utopisk friare värld. 3 själva kommenterar möjligheten att använda deras tjänst illegalt så här:
Har ni tagit hänsyn till att kontantkorten kan användas för illegala aktiviteter?
– Vi har inte tänkt på det. Vår grundinställning är att våra kunder är laglydiga medborgare. Är de inte det så är vi en mobiloperatör och inte en polismyndighet.
Jag tror dock man får ha ett lite större perspektiv på detta än att tro att detta bara handlar om enskilda aktiviteter som blir omöjliga att kontrollera.
Internets genombrott 1995 och kontantkortets uppfinnande innebär i själva verket två ganska stora steg mot ett samhälle där de horisontella nätstrukturerna börjar leva sitt eget liv och kan ignorera de ramverk och strukturer som byggts upp under 500 år. Det kan tyckas önskvärt men det är definitivt INTE harmlöst.
Maktstrukturerna kommer självklart, när de känner att kontrollen glider dem ur händerna, att agera allt mer kraftfullt. Och med mycket bra argument som t ex nationell säkerhet, brottsbekämpning och ordning och reda. De kommer framför allt att ha stöd av stora grupper i samhället som också vill ha ordning och reda.
Tänk efter vad som står på spel för de gamla traditionella strukturerna… DERAS EXISTENS! Och inte bara deras existens… alla vi medborgare i t ex Sverige är idag beroende av de traditionella strukturernas existens för att vårt samhälle skall fungera.
Vad vi ser är i själva verket en kapprustning mellan de traditionella strukturerna och nya ohierarkiska strukturer. En kapprustning som kommer att trappas upp tills dess att 1) en av dem erkänner sig besegrad eller 2) alla inser att kapprustningen fått orimliga konsekvenser och man sätter sig ner och börjar fundera. Fram tills dessa kommer det att vara öppet krig mellan dessa konkurrerande strukturer. De som får sitta emellan är alla vi individer och de ideal och normer vi tycker är viktiga.
Man kan tycka att terrorism är ett speciellt och ojämförligt fenomen, men så inte i detta fall. Terrorismen maktdemonstrationer är till sin struktur helt jämförbara med hur t ex fildelare gör för att utöva sin verksamhet trots det samhället gör för att hindra dem. Vem är det som får sitta emellan? Vi vanliga medborgare som får ge upp vår personliga integritet och acceptera att få innehållet av våra datorer att bli kopierade av amerikanska myndigheter, få alla våra samtal insamlade och lagrade och bli genomlysta inpå bara skinnet när vi sätter oss i ett flygplan.
Detta kommer tyvärr inte att stanna vid ett fenomen som finns på flygplatser. Även skolor i Sverige har redan börjat prata om metalldetektorer för att förhindra att skjutvapen kommer in i skolan och en oräknelig mängd övervakningskameror sitt idag redan runt företag och i kollektivtrafiken. Och vi tycker att vi lever i ett ganska demokratiskt land. I länder som är mindre demokratiska och där ordning och reda är hårdvaluta kommer man att använda mycket mer brutala metoder. Ett framväxande exempel är vad som händer i Ryssland.
Vi är redan långt inne i en oroväckande spiral av attacker på existerande strukturer och nya grepp för att försvara dessa hela tiden blir allt mer genomgripande och effektiva. Om vi inte är intelligenta nog att prata om detta på ett högre plan – ett strukturellt långsiktigt plan – är vi fast i en spiral där individerna är offren. Och diskussionen är inte nationell, även om det finns en nationell dimension i den.
I dagens SvD står det om ett nytt och intressant fenomen som kallas kvartslivskrisen:
Fenomenet visade sig vara så utbrett att psykologerna slog fast: Det finns en djup livskris som kan drabba unga vuxna och precis som trettio-, fyrtio- och femtio årskrisen handlar det om identitet och meningen med livet. Men det finns en stor skillnad. Om människor i medelåldern deppar när de ser tillbaka och funderar över vad de gjort av sitt liv, så deppar kvartslivskrisarna i förväg och föreställer sig allt som kan gå fel i framtiden.
Om den industriella eran innebar att förändringen man ”drabbades av” ändå ledde till tillväxt och utveckling så är det tvärt om i den postindustriella eran. I en värld av mättade marknader och informerade individer blir varje ny lösning av ett problem eller ny vetenskaplig insikt inte längre enbart ett framsteg utan också ett bidrag ännu fler problem och en ökande komplexitet. Denna mättnad och mognad innebar slutet på den industriella eran och födelsen av den postindustriella eran där ökande komplexitet och erosionen av enkla och tydliga sanningar blivit en central drivkraft.
Femhundra års tillväxt krönt av mer än ett århundrade av industriella problemlösningar och rationaliseringar ledde alltså till ett samhälle som befinner sig på toppen av en kulle och där alla vägar både leder nedåt och in i en ogenomtränglig dimma.
Isärkoppling och desynkronisering bryter sönder de stabila strukturerna
Hur skall vi tolka vad vi ser? Samtidigt som mediaprocesserna, likt de industriella och ekonomiska processerna dundrar på snabbare än någonsin ser vi klara tecken på förfall, ekonomisk misär och en snabbt ökande osäkerhet. Både snabb utveckling och förfall samtidigt alltså…
Och ständigt denna ökande hastighet. En ständig rationalisering som också leder en tidskompression i vardagen. Allt skall åstadkommas här, nu och så rationellt som möjligt. Skillnaden i hastighet i olika verksamheter innebär förstås blir en dramatisk desynkronisering – en isärkoppling – av verksamheter som tidigare åtminstone hjälpligt hängde ihop och mellan dessa framträder nu stora vita fläckar av ingenmansland. Eller kanske de kan beskrivas som stora och ständigt vidgande klyftor där vi människor står med en fot på varje sida och försöker leva våra liv.
Effekten på människan
Det är väl inte så konstigt att vuxna människor inte längre försöker få svar på sina frågor utan istället försöker skapa sin egen världsbild och söker svaret inom sig själv. En rad olika religioner växer när människor söker struktur och mening och för de som inte är religiösa finns myriader av må-bra-och-bara-vara-sig-själv-företag som erbjuder spa och självutvecklande kurser snart sagt bakom varje dunge i skogarna och vid havet.
I en värld där 9-åringar vill ha smink och stringtrosor och vara vuxna, medan vuxna vill vara eviga tonåringar utan ansvar och där samtidigt alla mediasignaler skriker motsägelsefulla budskap är det inte så konstigt att de som befinner sig mitt emellan dessa stadier är extremt vilsna. Mellan ytterlighetsstadierna av barn som leker vuxna och vuxna som leker barn finns de unga vuxna som egentligen inte har någon vägledning alls.
Vad innebär detta för framtiden?
Men vad händer med de som inte har varit med på resan så länge att de förstår att tricket är att låta bli att försöka? Vad händer med barn och ungdomar som försöker tolka och skapa sitt framtida liv i denna värld? Några, förhoppningsvis de flesta, kommer förstås att lyckas att hitta sin vinnande livsstil. Kanske är den en nygammal livsstil som dammas av. Kanske är det en helt ny livsstil som inte liknar något vi sett förut.
Det är i alla fall uppenbart att man inte längre kan döma av tidigare generationers beteende som t ex 60-talistgenerationen som blev vuxna först vid 35 (är själv en sådan) och först då började skaffa barn. Speciellt som om ingen längre kommer att kunna förklara vad vuxenhet skulle vara. Vad vi ser nu är troligtvis en aldrig tidigare skådad situation där snart allting är ihopkopplat med vartannat och tidskompressionen paras med vilsenheten i frånvaron av stabila strukturer. Ett resultat är antagligen den starka dragningen till sociala mötesplatser som caféer och Facebook. För i de sociala relationerna kan man själv skapa strukturer bidra till att skapa en trygg och stabil omgivning som familjen, arbetet eller det omgivande samhället inte längre ger.
Det vi redan sett och som vi kommer att se mycket mer av är att denna oro och avsaknad av struktur och framtidstro får konsekvenser som innebär att vi i ökande grad misstror auktoriteter, struntar i regler (jag skrev lite om detta här), allt oftare kommer i konflikt med varandra och söker oss till de mindre grupper vi brukar kalla för klaner. Inom dessa grupper skapar man egna kulturella koder och regler som inte längre är kopplade till det övriga samhällets regler.
En oväntad effekt av detta kan vara att snittåldern för att skaffa barn kommer att sjunka och man kanske till och med kommer att skaffa fler barn. Det skulle i så fall vara ett tecken på att kvartslivskrisen innebär att man söker sig till det som är stabilt, och vad är mer stabilt än de biologiska relationerna.
Och så finns den där längtan efter något beständigt, något som definitivt gör livet värt att leva –många unga längtar efter att få barn.
Om man tittar i historien kanske man kan se mönster som hjälper till att tolka vad som sker. Vad man dock inte kan göra är att lita på de statistiska metoder som bygger på socioekonomiska mönster. Dvs de allra flesta modeller forskare använder idag. Orsaken är enkel eftersom de flesta av dessa modeller kommer från en tid när majoriteten av människor inte lade all sin vakna tid på att söka sina identiteter och förverkliga sig själva, utan sysslade med mer jordnära saker som att försörja familjen på dagarna och koppla av från jobbet på kvällarna.
Vi lever trots allt i en ganska intressant tid – vi får bara hoppas att det inte blir för intressant. Som åsyftades i den gamla kinesiska förbannelsen: – ”Må du leva i intressanta tider”
Fler av er har väl noterat att tenderar att bli lite väl dystopisk i mina inlägg. Då är det bra att försöka vända på detta och kontrastera med en annan bild.
I tider av turbulens finns ju också en del goda perspektiv att plocka fram. Steven Pinker har ett klart positivt budskap i sin TED föreläsning: I ett större historiskt perspektiv är vi snällare mot varandra än vi någonsin har varit!
Han beskriver fyra faktorer/drivkrafter som var och en innehåller en del av sanningen bakom denna utveckling:
Jag tror dessutom att Axelrods resonemang om framtidsskuggan jag skrev om häromdagen finns som en delkomponent i mer än en av ovanstående idéer.
Kika gärna på föredraget nedan eller läs A History of Violence av Steven Pinker på Edge – Third Culture
En artikel i Wall Street Journal om Sverige som ett fildelarland kan få politiker Beatrice Ask att gå igång. När jag häromdagen skrev om framtidsskuggan försvinnande som en förklaringsfaktor till ökningen av asocial beteende skulle man kunna tro att detta även gäller fenomenet fildelning. Jag tror inte det. Fildelning är klart mer komplext även om det i argumentation kan finnas spår av asocialt beteende. Det är i själva verket så att fildelningen istället representerar den nya sociala ordningen mer än mycket annat.
För att förstå drivkrafterna bakom fildelning behöver man gå till drivkrafterna bakom Open Source rörelsen. Skälet till att man gratis bidrar med programkod eller annat innehåll till sin omgivning ligger där i att valutan istället ligger i den sociala ställning man får om man både är duktig och delar med sig. Man kan jämföra med vad antropologerna kallar en gåvokultur.
Fenomenet med att ge bort saker för att utbyte få social status och självkänsla är alltså inte nytt. Vad som är nytt är de tekniska möjligheterna att kunna ge bort till fler samtidigt och till en extremt låg kostnad. Att distributionskostnaderna har blivit i stort sett obefintliga har gjort att värdeekvationen inom vissa områden har vippat över till förmån för en ”gåvo-ekonomi”.
Om man tvivlar på kraften bakom detta är det bara att gå tillbaka till etablissemangets argumentation mot Internet som fenomen runt 1994-95 (se Kellys artikel nedan). Skälet till att Internet inte skulle fungera var att det inte skulle finnas några kommersiella incitament för företag att bidra med innehåll. Finns det inget innehåll så kommer det inte att attrahera några besökare.
Detta visade sig vara en felbedömning och felet man gjorde var att tro att det inte fanns tillräckligt många som skulle dela med sig utan att få ekonomisk ersättning. Istället ökade antalet webb-platser explosionsartat, helt utan inblandning av kommersiella aktörer. Hemligheten var att Internet-kulturen byggde vidare på den gåvokultur inom programmeringsvärlden som hade börjat ta fart under 1980-talet i takt med spridningen av telefonbaserade datanätverk med allt lägre kommunikationskostnader.
Om man lägger ihop fenomen som social computing, (Facebook, Flickr, MySpace m m), fildelning som socialt fenomen, Open Source modellen och andra projekt med mass-samarbete som t ex Wikipedia och Digg så är trenden tydlig. I framtiden kommer nya sociala strukturer som bygger på individernas samarbete att utmana de traditionella strukturerna i än större utsträckning än idag och fildelningsdebatten är bara en krusning på ytan!
En parantes: förändringen i teknik och därefter social logik sätter fingret på de problem med idéerna om upphovsrätt och rådande ekonomiska modeller som egentligen är vad man i datorvärlden kallar för ”hack” – en modell som är hopfixad för att man inte förmådde/orkade tänka längre. För om man tänker efter säljer man rättigheter att ta del av ett intellektuellt innehåll (t ex se en film) som en paketerad produkt (DVD-skiva). När sedan kunderna verkligen betraktar produkten som en produkt, reagerar upphovsrättsinnehavaren och hävdar att det egentligen inte alls var en produkt… En i dagens läge ohållbar modell.
Jag skrev faktiskt lite om orimligheten i dagens modell för hantering av virtuellt innehåll baserat på Karl Poppers tre världar för ett tag sedan.
Kevin Kelly har skrivit en läsvärd artikel i Wired 2005 om utvecklingen av Internet från 1995-2005 och skisserar vidare till 2015.
Larry Lessig är en person som har tänkt en del på det orimliga i dagens modell och här kan man ta del av hans tänkvärda föreläsning på TED i våras. Den är bara 18 minuter vilket faktiskt gör Lessig krispigare och tydligare än någonsin.
Se och andra bloggar om: fildelning, Larry Lessig, samhälle, skivindustrin, upphovsrätt
@futuramb twittrar