Hur kan man förstå de långsiktiga och globala konsekvenserna av askmolnet? Hade det varit en enstaka händelse hade reaktionerna varit mer häftiga, men också snabbt avklingande. Nu sker detta som ytterligare en händelse i en rad av katastrofer, vilket sätter saken i ett annat ljus. Askmolnet är nu snarare bara ytterligare en konfirmation på att vi lever i en allt osäkrare värld.
Read More
Vi lever i en disruptiv tid och det farligaste som finns är att i tron att något är stabilt, klänga sig fast vid det till slutet. Då kunde jag inte annat än gapskratta när det dök upp en otrolig symbol för detta i Aftonbladet i går.
Vilka livbojar vi som samhälle klänger oss fast vid idag kan vi förstås diskutera, men just nu verkar dom tyvärr vara ganska många. Det kanske kan vara ett blogg-tema att skriva vidare om…?
Idag hittade jag ytterligare ett (övertydligt) exempel på scenarioplanering, men också på att osäkerheten har slagit rot och att vi mentalt börjar förbereda oss på det värsta. När jag skulle äta lunch idag lånade jag senaste numret av Kalle Anka & Co (nr 23 2009) och satte nästan i halsen över den allvarliga undertonen som genomsyrade hela numret.
Varning!! För er som inte läst numret så följer nu en spoiler!!
Det visade sig vara ett temanummer med fyra berättelser från olika perspektiv på samma händelseutveckling där vi får följa olika invånare i Ankeborg strax före och efter att ett experiment av Uppfinnar-Jocke med syfte att lösa världens energiproblem bokstavligen exploderat och släcker ner all elström över hela jorden. Knattarna som är först på platsen inser tillsammans med Jocke att Kalle som agerat medhjälpare har försvunnit och detta blir den egentligen huvudberättelsen. För den intresserade har manuset till berättelsen skrivits av Stefan Printz-Påhlson.
Samhällseffekter/lärdomar av scenariet
Effekterna av det totala strömavbrottet i stan (Jocke, Knattarna, Kajsa och Alexander Lukas):
Effekterna på landet (Farmor Anka, Mårten och några grannar):
Musse Piggs historia (m Spökplumpen, Petter och Björnligan, Mimmi och Umpa):
Numret avslutas med att huvudhistorien (Kalles försvinnande) förblir oupplöst tills nästa nummer. Jag väntar med spänning!!
Sidan till höger är från AnkeborgsPosten och illustrerade situationen.
Intressant fenomen
Det är inte otänkbart att läget med finansiell kris och allt mer påtagliga effekter av miljöpåverkan och begränsade råvaror som mat och olja har blivit så påtaglig att vi nu även börjat sprida tankarna till barnen. Detta understryker vår natur som scenarioplanerande djur. Individuellt är vi utrustade med en autonom fantasi som hjälper oss att förbereda oss för det obekanta och kollektivt sprider vi påhittade historier om möjliga framtider för att vi kollektivt skall kunna förbereda oss för dessa.
En annan möjlig och kanske mer direkt orsak till att sådana här serier dyker upp kan vara att dagens manusförfattare är uppväxta med rollspel, datorspel och andra typer av simulerade verkligheter där det är helt naturligt att acceptera hypotetiska resonemang som både underhållning och lärande.
Ur en scenarioplanerares synvinkel är detta numret av Kalle Anka & Co annars ett utmärkt exempel på hur man kan beskriva en möjlig framtid så att läsaren faktiskt för en stund stänger av det kritiska tänkandet i syfte att följa och kunna lära sig av en hypotetisk tankekedja.
Jag skulle dock vilja att handlingen utspelade sig över ett större tidsintervall så att man fick chans att se fler av de lite mer långsiktiga effekterna man brukar prata om i sådana här sammanhang.
För den intresserade av ämnet runt effekterna av en annalkande katastrof skall numera söka på begreppet collapsonomics eller gå direkt till sidan The Institute for Collapsonomics.
Det är numera självklart hur viktigt det är med hållbar utveckling. Eller snarare: de flesta av oss har nu insett att den ohållbara utveckling vi sysslat med i många är självklart orimlig! Problemet är därmed identifierat och accepterat och då återstår bara lösningen. Eller hur?
Häromkvällen gick strömmen i min lägenhet. Ja, inte bara i ett rum eller så utan i hela lägenheten. Backup-diskarna, kylskåpet och frysen stod stilla och det började skymma. Efter en snabb överläggning med en granne fick jag reda på att det var lägenhetens huvudsäkring som gått, och att den fanns i en låst skrubb i källaren – en skrubb som dessutom nyligen haft inbrott och därmed fått nytt lås.
Fastighetsvärdens växel hade stängt så det var bara att ringa jourtjänst. Med mobilen, eftersom min IP-baserade telefon var strömberoende och inte fungerade. Någon timme senare ringer en jourhavande elektriker på dörren och jag hänvisade honom ner till källaren. Då visade det sig att han inte hade någon nyckel som passade utan var tvungen att åka till andra ändan av stan för att hämta den. Det nya låset ställde dock till det och efter den tredje bilturen fram och tillbaka över stan anlände han 1,5 timmar senare med en låssmed som fick borra sig in i skrubben. Varde ljus!
Under dessa timmar med endast en ficklampa som belysning och min batteridrivna laptop som underhållning fanns en hel del utrymme för reflektion över hur sårbart samhälle vi lever i. I detta fall på mikroplanet, men hur ser det ut på ett institutionellt och nationellt plan?
Just nu ser vi hur världens samhällen stressas av en rad olika interna och externa faktorer. En snabb lista kan se ut så här:
Vårt samhälle befinner sig redan i ett tillstånd av förändring. Vad denna lista av faktorer vittnar om är att fram tills nu har det mest varit lite krusningar på ytan. Det är snarare troligt att vi under de närmaste årtiondena kommer att drabbas av både fler och större chocker vilka kommer att utmana och hota att rasera mycket av vad vi byggt upp.
Även om vi finner det svårt att förstå så riskerar dessa framtida chocker inte bara att hota den så väl omhuldade välfärden utan också att sänka samhället till en nivå där mat, husrum och grundläggande säkerhet snabbt kan bli en bristvara för ganska många. Orsaken till detta är enkel:
vi har under många år och stabila förutsättningar strävat efter att bygga ett så effektivt och optimalt samhälle som möjligt
Baksidan av det myntet är att ett sådant samhälle blir extremt sårbart för störningar och om det skulle fallera, så faller hela samhället ihop som ett korthus. Eftersom dessa idéer de senaste decennierna har anammats alla plan i samhället har vi i själva verket drivit fram ett extremt skört samhälle – ett samhälle med väldigt lite underhudsfett.
Idag när kriserna står för dörren är detta förstås allvarligt och vi måste tänka om. För att minska potentiellt dramatiska effekter på vårt samhället måste vi höja blicken och utveckla ett resilient samhälle, ett samhället som kan absorbera effekterna av både externa och interna chocker. För att åstadkomma detta behöver vi en förändrad agenda för att utveckla vårt samhälle till att bli resilient, elastiskt och adaptivt (eng resilient).
Vad innebär ett resilient samhälle?
Om vi skulle börja fundera på hur ett resilient samhälle skulle ha för egenskaper kommer vi att upptäcka att det i de flesta fall innebär raka motsatsen till hur vi tänker idag. Här är ett par snabba exempel:
Det finns en del stenar att vända på om vi skall åstadkomma detta, eller hur? Men först gäller det att vakna upp och jag anar att detta håller på att hända just nu!
Läs även andra bloggares åsikter om resiliens, resilience, hållbart samhället, hållbarhet, sustainability
Inte heller jag kan låta bli att kommentera morgondagens omröstning om lagen som ger FRA fria händer att avlyssna all kommunikation. Jag skall inte argumentera, men dock påpeka hur jag ser på läget ur ett långsiktigt perspektiv.
Eftersom vi befinner oss i ett brott (vissa skulle kalla det ett paradigmskifte) mellan två olika men grundläggande sätt att förhålla sig till världen. Det ena bygger på maskinmetaforen och som med Hobbes fick en grundläggande samhällsstrukturerande uppgift. Där får det starka samhället en viktig uppgift att ta hand om och skydda medborgarna – i en tydlig välordnad, stabil funktionell och hierarkisk organisation. Det andra bygger på insikten att vi lever i en värld där individer och grupper av individer självmant håller på att organisera sig i olika grupper som utmanar den maskinella och hierarkiska struktur vi i 500 år byggt upp som var ett svar på att individernas behov av tillrättalagda strukturer.
Det är inte så att Hobbes projekt var dåligt. Snarare tvärt om, eftersom det skapat den ordning och de nödvändiga strukturer vi behövde för att samordna oss och skapa den välfärd vi nu befinner oss på toppen utav.
Jag skulle snarare beskriva det som att vårt problem framåt består i att vi nu snart skapat förutsättningar som är radikalt annorlunda än de som varit förhållandevis stabila sedan boktryckarkonsten dvs utvecklingen av kommunikationsformen broadcasting. Idag står vi inför ett läge där den dominerande kommunikationsformen varken är ”broad” eller ”casting” men trots detta redan spridits till snart 2 miljarder människor. Den struktur som växer fram allt mer, men ännu är i sin linda, är den horisontella formen där den råa marknadsvarianten just nu är på väg att utmana alla stabila modeller.
I en värld där det grundläggande värdeskapandet redan blivit beroende av horisontell organisation, och de vertikala hierarkiska institutionerna snabbt förlorar i makt och inflytande uppstår självklart förvirring. Speciellt tydligt syns denna förvirring inom de traditionella institutionerna eftersom de helt enkelt saknar förmågan att bortse från den egna modellen för att se hur nya modeller vinner mark. Detta är dock lika naturligt som när tillverkarna av segelfartyg vägrade inse att ångfartygen var framtiden, eller när man tyckte att automobilen var en fluga.
För de som ser övergången mellan de olika formerna blir nyckelfrågan hur man hanterar denna övergång så att minsta möjliga negativa effekter drabbar de enskilda medborgarna, de som till syvende och sidst utgör de som skall skyddas av den politiska överbyggnaden.
Den utveckling och övergång mellan strukturer jag beskriver är förstås en utveckling som antagligen tar 30-50 år tills de stora effekterna kommer att bli uppenbara och otvetydiga. Dock finns dock tydliga tecken på vart vi är på väg och de senaste 13 åren sedan webben explosion 1995 visar tydligt riktningen.
Som jag ser det är varje beslut som ignorerar denna övergång, vilket jag tror att morgondagens omröstning handlar om, i värsta fall rent farlig. Att i en övergång mellan olika former naivt och ensidigt bevara den ena formens tänkande försäkrar sig om att öka spänningarna och driva på en kapprustning som istället för att minimera de negativa effekterna av övergången snarare maximera dem.
För mig är ett ja till lagen i morgon ett beslut som tydligt signalerar att den rådande hierarkiska strukturen börjat att, med vilka medel som helst, och utan att förstå eller bry sig om konsekvenserna, göra allt för skydda sig gentemot de akuta hoten mot de rådande strukturerna. På det sättet har man murat fast den rådande centralistiska och mekanistiska modellen och tankesätten och stäng ute alternativa synsätt för en lång tid framöver. Det mest positiva med detta skulle kunna innebära att uppvaknandet bara blivit lite försenat, men det skulle också kunna innebära att man stigit in på ignoransens stig för en ganska lång tid.
Ett nej i morgon skulle å andra sidan kunna innebära fortsatt förvirring, men också förhoppningsvis början på ett uppvaknande och en diskussion som skulle kunna leda till att man försökte skapa en struktur för ökad säkerhet som bygger på de förutsättningar som morgondagens samhälle erbjuder.
I och med att det även handlar om långsiktiga strukturella frågor kan beslutet mycket väl utgöra ett centralt vägval för hur stor klyftan mellan de lägre, men numera välutbildade och uppkopplade skikten och de uppenbart självmant bortkopplade ledande blir. En utveckling som kommer att få en direkt konsekvens för hur vi som land kommer att hantera de nästa 20-30 åren, en tidsperiod som vi redan nu vet innehåller en lång rad globala utmaningar.
Läs även andra bloggares åsikter om fra
Det kan tyckas vara en seger för friheten när nu 3 säljer mobilt bredband via kontantkort – en utveckling av en affärsidé som gjorde mobiltelefonen till ett verktyg som gjorde det mycket lättare att kunna kommunicera anonymt tvärs över jordklotet. För fildelare liksom droghandlare och människosmugglare ses förstås som ytterligare ett steg mot en utopisk friare värld. 3 själva kommenterar möjligheten att använda deras tjänst illegalt så här:
Har ni tagit hänsyn till att kontantkorten kan användas för illegala aktiviteter?
– Vi har inte tänkt på det. Vår grundinställning är att våra kunder är laglydiga medborgare. Är de inte det så är vi en mobiloperatör och inte en polismyndighet.
Jag tror dock man får ha ett lite större perspektiv på detta än att tro att detta bara handlar om enskilda aktiviteter som blir omöjliga att kontrollera.
Internets genombrott 1995 och kontantkortets uppfinnande innebär i själva verket två ganska stora steg mot ett samhälle där de horisontella nätstrukturerna börjar leva sitt eget liv och kan ignorera de ramverk och strukturer som byggts upp under 500 år. Det kan tyckas önskvärt men det är definitivt INTE harmlöst.
Maktstrukturerna kommer självklart, när de känner att kontrollen glider dem ur händerna, att agera allt mer kraftfullt. Och med mycket bra argument som t ex nationell säkerhet, brottsbekämpning och ordning och reda. De kommer framför allt att ha stöd av stora grupper i samhället som också vill ha ordning och reda.
Tänk efter vad som står på spel för de gamla traditionella strukturerna… DERAS EXISTENS! Och inte bara deras existens… alla vi medborgare i t ex Sverige är idag beroende av de traditionella strukturernas existens för att vårt samhälle skall fungera.
Vad vi ser är i själva verket en kapprustning mellan de traditionella strukturerna och nya ohierarkiska strukturer. En kapprustning som kommer att trappas upp tills dess att 1) en av dem erkänner sig besegrad eller 2) alla inser att kapprustningen fått orimliga konsekvenser och man sätter sig ner och börjar fundera. Fram tills dessa kommer det att vara öppet krig mellan dessa konkurrerande strukturer. De som får sitta emellan är alla vi individer och de ideal och normer vi tycker är viktiga.
Man kan tycka att terrorism är ett speciellt och ojämförligt fenomen, men så inte i detta fall. Terrorismen maktdemonstrationer är till sin struktur helt jämförbara med hur t ex fildelare gör för att utöva sin verksamhet trots det samhället gör för att hindra dem. Vem är det som får sitta emellan? Vi vanliga medborgare som får ge upp vår personliga integritet och acceptera att få innehållet av våra datorer att bli kopierade av amerikanska myndigheter, få alla våra samtal insamlade och lagrade och bli genomlysta inpå bara skinnet när vi sätter oss i ett flygplan.
Detta kommer tyvärr inte att stanna vid ett fenomen som finns på flygplatser. Även skolor i Sverige har redan börjat prata om metalldetektorer för att förhindra att skjutvapen kommer in i skolan och en oräknelig mängd övervakningskameror sitt idag redan runt företag och i kollektivtrafiken. Och vi tycker att vi lever i ett ganska demokratiskt land. I länder som är mindre demokratiska och där ordning och reda är hårdvaluta kommer man att använda mycket mer brutala metoder. Ett framväxande exempel är vad som händer i Ryssland.
Vi är redan långt inne i en oroväckande spiral av attacker på existerande strukturer och nya grepp för att försvara dessa hela tiden blir allt mer genomgripande och effektiva. Om vi inte är intelligenta nog att prata om detta på ett högre plan – ett strukturellt långsiktigt plan – är vi fast i en spiral där individerna är offren. Och diskussionen är inte nationell, även om det finns en nationell dimension i den.
Situationen runt försvarets budget och den senaste tidens jämförelser mellan Sveriges och Finlands bedömning av det säkerhetspolitiska sätter fingret på runt en av mina käpphästar. Det är nämligen så att den framtidsbild vi har utgör ramen för vilka bedömningar vi har, och framtidsbilden är i sin tur till stor del baserad på den kollektiva uppfattningen av historien snarare än dagens verkliga situation. Därför är t ex också traditionella industrier som bilindustrin handikappade när det gäller att göra någon form av realistisk bedömning av en osäker framtid. Den senaste tidens historia – minnet av den – utgör en så stark ram för vårt tänkande att vi inte längre kan föreställa oss något annat.
Denna benägenhet gör oss helt blinda för det som Nicholas Taleb i sin bok The Black Swan kallar för svarta svanar, händelser som är fullt möjliga, men som vi omöjligen kan se utifrån den historia och det perspektiv vi tittar.
Så även om försvaret skriker sig gulblå och försöker hävda sin uppfattning av det säkerhetspolitiska läget (som även den är omedvetet vinklad av diskussionerna inom försvarskretsar) så kommer detta inte att påverka den allmänna uppfattningen inom det politiska etablissemanget.
ÖB varnar för att försvaret inte kommer kunna leverera vad regeringen efterfrågat.”Försvarsmakten tvingas sänka ambitionen när det gäller förmågan att möta omfattande militära operationer som hotar Sverige”, skriver ÖB Håkan Syrén på Försvarsmaktens hemsida.
Det innebär att Sverige inte kommer att ha det skydd som krävs om den säkerhetspolitiska situationen skulle försämras.
Dessa psykologiska och kollektiva låsningar gör dessutom att iskussionen förs på fel nivå, och på ett alldeles för fragmenterat sätt för att vara en strategiskt viktig diskussion.Vad kan man då göra?
En av de få metoder som finns för att vidga seendet och försöka övervinna den låsning vi har till det kollektiva enögda perspektiv vi alla faller in i är scenarioplanering. Genom att bygga in scenarioplanering i den strategiska diskussionen om framtiden vidgar man tänkandet och ökar chansen att gruppen kan se de utvecklingslinjer man annars varit blinda för.Detta skapar lärande inför en osäker framtid och gör dessutom att man kan utveckla resonemangsunderlag för att brett kunna hantera de strategiskt svåra resonemang man annars undviker att släppa ut till allmänheten. Speciellt viktigt är förstås detta när man som Sverige har medvetna psykologiska låsningar som grundar sig i att man inte själv varit i krig sedan kriget på Norge år 1814.
Att använda breda och inklusiva metoder är än viktigare när det gäller beslut som får långsiktiga strategiska konsekvenser för väldigt många är detta viktigt. Sverige har en tradition av detta inom t ex teknisk utveckling i programmet Teknisk Framsyn, så varför inte inom det säkerhetspolitiska området?
Läs även andra bloggares åsikter om försvaret, scenarioplanering, samhälle
Hur lång tid har ett land som Sverige på sig att omforma sig till helt andra förutsättningar när det gäller tillgång på energi och mat i världen? Det enda vi vet är att ett globalt marknadssystem kommer att tvingas reagera när de stora elefanterna börjar dansa.
Ganska tidigt när oljepriset stack iväg uppåt signalerade Indonesien att de inte längre skulle sälja sin olja på världsmarknaden eftersom deras egna behov behövde uppfyllas först. Detta fick förstås ytterligare effekt på världsmarknadspriset, eftersom en stor del av den olja man antog vara tillgänglig plötsligt inte var det. Den globala marknadens grundläggande idé är nämligen att det inte finns några restriktioner på tillgängligheten av de produkter och tjänster som finns i kalkylerna. Under normala förhållanden kan ju detta vara sant, men under mer extraordinära förhållanden, som t ex när det egna landet och dess befolkning hotas att skadas ser förstås varje regering det som sin plikt att skydda landet genom att införa restriktioner. Vad andra länder då tycker är då underordnat. Speciellt om landet är ekonomiskt eller militärt betydande i sin region.
Idag på morgonen rapporterades i P1 att FAO – Food and Agriculture Organization of the United Nations ser det som möjligt att Ryssland, Mexiko och Iran kommer att stoppa sin oljeexport inom 5 år:
Traditionella exportländer som Indonesien har upphört att exportera och vi väntar oss att Mexico, Iran och till och Ryssland inom fem år kommer att stå inför behovet att använda sin olja själva, säger Christina Engfeldt, vid FAO:s kontor i Stockholm.
Olja behövs till jordbruksmaskiner och transporter, till tillverkning av bekämpningsmedel och konstgödsel. Indonesien har alltså redan slutat exportera olja för att tillgodose sina egna behov.
[Från Ekot 2008-05-12 - FAO varnar att olja kan bli bristvara]
Orsaken är att dessa länder satsar allt mer på ett inhemskt jordbruk för att garantera tillgången på mat i framtiden.
Att mat och olja hör ihop är inte så konstigt då det t ex krävs olja för att transportera och producera mat men också för att oljepriset, etanolpriset och matpriset är sammankopplade på ett mer komplext sätt (Lester Brown).
Detta hänger också ihop med rapporteringen härom morgonen. Förutom att Kinas konsumtion av olja verkar växa dramatiskt med en växande medelklass som vill transportera sig (se min förutsägelse 2005), är förstås matkonsumtionen också ett problem. Kinas lösning på detta är att göra på samma sätt som man gjort för att säkra sig om andra råvarutillgångar. Man går till västvärldens bakgårdar och glömda platser och lovar bättre villkor. Afrika och Latinamerika är de givna platserna. Nu har turen även kommit till matområdet…
The country has long tried to be self-sufficient despite having only eight per cent of the world’s tillable farmland to feed more than a fifth of its population.
[...]
Companies are buying and leasing land across Africa, sending out Chinese labourers and producing crops for sale on the world market – and back home.
Kinesiska regeringen uppmuntrar helt enkelt sina företag att skaffa sig kontroll över jordbruksmark långt utanför Kinas gränser.
För mig är detta ytterligare en signal om att FAO kan mycket väl kan ha rätt. Detta innebär i så fall att vi kommer att närma oss en akut bristsituation av mat och olja mycket snabbare än vi antagit. Och även om man inte kan säga att den globala frihandeln direkt är skurken i detta drama så har den hjälpt till att invagga oss i en falsk säkerhet. Ett frikopplat agentbaserat system svänger snabbt och följer inte alls normalfördelningskurvor i alla lägen. Även om våra ekonomiteorektiker gärna vill hävda detta så tycker jag man skall läsa boken The Black Swan som pekar ut just denna illusion.
I dagens SvD står det om ett nytt och intressant fenomen som kallas kvartslivskrisen:
Fenomenet visade sig vara så utbrett att psykologerna slog fast: Det finns en djup livskris som kan drabba unga vuxna och precis som trettio-, fyrtio- och femtio årskrisen handlar det om identitet och meningen med livet. Men det finns en stor skillnad. Om människor i medelåldern deppar när de ser tillbaka och funderar över vad de gjort av sitt liv, så deppar kvartslivskrisarna i förväg och föreställer sig allt som kan gå fel i framtiden.
Om den industriella eran innebar att förändringen man ”drabbades av” ändå ledde till tillväxt och utveckling så är det tvärt om i den postindustriella eran. I en värld av mättade marknader och informerade individer blir varje ny lösning av ett problem eller ny vetenskaplig insikt inte längre enbart ett framsteg utan också ett bidrag ännu fler problem och en ökande komplexitet. Denna mättnad och mognad innebar slutet på den industriella eran och födelsen av den postindustriella eran där ökande komplexitet och erosionen av enkla och tydliga sanningar blivit en central drivkraft.
Femhundra års tillväxt krönt av mer än ett århundrade av industriella problemlösningar och rationaliseringar ledde alltså till ett samhälle som befinner sig på toppen av en kulle och där alla vägar både leder nedåt och in i en ogenomtränglig dimma.
Isärkoppling och desynkronisering bryter sönder de stabila strukturerna
Hur skall vi tolka vad vi ser? Samtidigt som mediaprocesserna, likt de industriella och ekonomiska processerna dundrar på snabbare än någonsin ser vi klara tecken på förfall, ekonomisk misär och en snabbt ökande osäkerhet. Både snabb utveckling och förfall samtidigt alltså…
Och ständigt denna ökande hastighet. En ständig rationalisering som också leder en tidskompression i vardagen. Allt skall åstadkommas här, nu och så rationellt som möjligt. Skillnaden i hastighet i olika verksamheter innebär förstås blir en dramatisk desynkronisering – en isärkoppling – av verksamheter som tidigare åtminstone hjälpligt hängde ihop och mellan dessa framträder nu stora vita fläckar av ingenmansland. Eller kanske de kan beskrivas som stora och ständigt vidgande klyftor där vi människor står med en fot på varje sida och försöker leva våra liv.
Effekten på människan
Det är väl inte så konstigt att vuxna människor inte längre försöker få svar på sina frågor utan istället försöker skapa sin egen världsbild och söker svaret inom sig själv. En rad olika religioner växer när människor söker struktur och mening och för de som inte är religiösa finns myriader av må-bra-och-bara-vara-sig-själv-företag som erbjuder spa och självutvecklande kurser snart sagt bakom varje dunge i skogarna och vid havet.
I en värld där 9-åringar vill ha smink och stringtrosor och vara vuxna, medan vuxna vill vara eviga tonåringar utan ansvar och där samtidigt alla mediasignaler skriker motsägelsefulla budskap är det inte så konstigt att de som befinner sig mitt emellan dessa stadier är extremt vilsna. Mellan ytterlighetsstadierna av barn som leker vuxna och vuxna som leker barn finns de unga vuxna som egentligen inte har någon vägledning alls.
Vad innebär detta för framtiden?
Men vad händer med de som inte har varit med på resan så länge att de förstår att tricket är att låta bli att försöka? Vad händer med barn och ungdomar som försöker tolka och skapa sitt framtida liv i denna värld? Några, förhoppningsvis de flesta, kommer förstås att lyckas att hitta sin vinnande livsstil. Kanske är den en nygammal livsstil som dammas av. Kanske är det en helt ny livsstil som inte liknar något vi sett förut.
Det är i alla fall uppenbart att man inte längre kan döma av tidigare generationers beteende som t ex 60-talistgenerationen som blev vuxna först vid 35 (är själv en sådan) och först då började skaffa barn. Speciellt som om ingen längre kommer att kunna förklara vad vuxenhet skulle vara. Vad vi ser nu är troligtvis en aldrig tidigare skådad situation där snart allting är ihopkopplat med vartannat och tidskompressionen paras med vilsenheten i frånvaron av stabila strukturer. Ett resultat är antagligen den starka dragningen till sociala mötesplatser som caféer och Facebook. För i de sociala relationerna kan man själv skapa strukturer bidra till att skapa en trygg och stabil omgivning som familjen, arbetet eller det omgivande samhället inte längre ger.
Det vi redan sett och som vi kommer att se mycket mer av är att denna oro och avsaknad av struktur och framtidstro får konsekvenser som innebär att vi i ökande grad misstror auktoriteter, struntar i regler (jag skrev lite om detta här), allt oftare kommer i konflikt med varandra och söker oss till de mindre grupper vi brukar kalla för klaner. Inom dessa grupper skapar man egna kulturella koder och regler som inte längre är kopplade till det övriga samhällets regler.
En oväntad effekt av detta kan vara att snittåldern för att skaffa barn kommer att sjunka och man kanske till och med kommer att skaffa fler barn. Det skulle i så fall vara ett tecken på att kvartslivskrisen innebär att man söker sig till det som är stabilt, och vad är mer stabilt än de biologiska relationerna.
Och så finns den där längtan efter något beständigt, något som definitivt gör livet värt att leva –många unga längtar efter att få barn.
Om man tittar i historien kanske man kan se mönster som hjälper till att tolka vad som sker. Vad man dock inte kan göra är att lita på de statistiska metoder som bygger på socioekonomiska mönster. Dvs de allra flesta modeller forskare använder idag. Orsaken är enkel eftersom de flesta av dessa modeller kommer från en tid när majoriteten av människor inte lade all sin vakna tid på att söka sina identiteter och förverkliga sig själva, utan sysslade med mer jordnära saker som att försörja familjen på dagarna och koppla av från jobbet på kvällarna.
Vi lever trots allt i en ganska intressant tid – vi får bara hoppas att det inte blir för intressant. Som åsyftades i den gamla kinesiska förbannelsen: – ”Må du leva i intressanta tider”
För ett tag sedan skrev jag om att en av orsakerna till detta kunde vara frånvaron av framtidsskuggan. Idag stötte jag på något intressant som jag tror stöttar den teorin. Om vi tycker att människor i vårt samhälle allt mindre följer regler så borde väl detta i ännu högre grad gälla för platser där notoriska regelbrytare samlas, som t ex ett fängelse? Värst borde väl i så fall vara de som är skyldiga till flera mord och sitter inne på livstid? Fel!!
I en artikel i BBC idag vittnar forskare om att för livstidsdömda utan chans till frigivning är det precis tvärt om. De anpassar sig bättre till reglerna och livet innanför murarna.
You might expect that prisoners with no prospect of release present a difficult prospect for the authorities, possessing no incentive to obey prison rules or refrain from committing further crimes. But the truth is surprising.
”They do settle into that life without parole,” says Dr McGunigall-Smith. ”It does seem that lifers are a more manageable population. They can determine the quality of their life.” Surveys suggest those serving life imprisonment are better behaved and commit fewer violent offences than their peers on lesser sentences.
Many despair at the knowledge they will die without tasting freedom, but also know that only by behaving themselves will they get privileges to help break the monotony. And they have more time to get to grips with prison rules.
Min hypotes är att detta har med Axelrods framtidsskugga att göra. Dessa fångar har en tydlig och förutsägbar framtidsbild och vet därmed att deras handlingar kommer att få konsekvenser i framtiden. Istället för att utnyttja den låsta situationen till att göra så mycket djävulstyg som möjligt eftersom straffsatsen inte kan bli värre utvecklar man istället en samarbetsstrategi.
@futuramb twittrar