I söndagens DN skriver statsvetaren professor Lars Lewin:
Med visst vemod konstaterar jag att föreställningen om idérepresentation och medborgarfostran tycks beskriva verkligheten allt sämre.
Med stöd av andra statsvetare går letar han orsaker till detta:
[...] mekanismen går ut på att vi väljer sådana som är likadana som vi själva (med våra fel och brister): en kvinna väljer en kvinna, en svart väljer en svart, en arbetare väljer en arbetare. Poängen är att man ser till att den egna gruppen blir närvarande i den valda beslutsförsamlingen.
Å ena sidan tycker jag att det är bra att statsvetarna äntligen börjar ifrågasätta grunden för sina egna modeller. Å andra sidan blir jag beklämd när jag inser vilket paradigmskifte statsvetare (och andra) måste gå igenom för att se vilka genomgripande konsekvenser det framväxande horisontella samhället får på existerande strukturer.
Den sammankopplade moderna människan lever i en mycket mer komplex, fragmenterad och därmed socialt konstruerad värld än vad tidigare modeller kunnat beskriva. Detta tar sig t ex uttryck i att modellen av människan som en rationellt tänkande varelse som själv tar in information, bedömmer den och tar ett rationellt beslut steg för steg håller på att helt irrelevant.
I det horisontella samhället och i övergångar mellan samhällstyper finns det egentligen bara två typer av människor man litar på: de man har en gemensam världsbild med d v s de som delar det egna perspektivet och de man kan bedömma vara autentiska, greppbara och åstadkomma något konkret. Allt som bidrar till att en person eller grupp inte upplevs som ärlig, kompetent eller begriplig får direkt konsekvenser för förtroendekapitalet.
En annan faktor som t ex påverkar mer än tidigare är vilken enande framtidsbild man ser. Jag skrev lite om detta härom veckan.
Visst är det svårt att se att världen förändras, men inom områden som t ex statsvetenskap borde det vara så uppenbart att själva grunden för hela ämnet förändras i takt med att människans kommunikationsmekanismer förändras.
Det som gör oss till människor är inte det som är lika djuren, dvs de fysiologiska egenskaper och de grundläggande drifterna (nivå 1 – 2 hos Maslow) utan våra sociala egenskaper tillsammans med våra kommunikationsförmågor. Det är dessa förmågor som under det senaste seklet förändrats och under överskådlig tid framåt kommer att förändras ännu mer. Vi vägrar bara att se hur det hela fortsätter att accelerera oich därmed förändrar människan och hennes samhälle i grunden. Det som hänt de senaste 20 åren är troligen bara inflektionspunkten på en betydligt större förändring av vår civilisatoin.
Är det då konstigt att idéer och system som byggts upp för 200 år sedan plötsligt inte verkar fungera längre? Eller att system som är ännu yngre och otestade som t ex socialförsäkringssystem, arbetsmarknadsmekanismer eller skattesystem plötsligt står inför stora utmaningar?
Märkligt nog är det ingen som försöker förstå magnituden av den förändring vi är inne i, utan bara försöker lappa. Men Kuhn har ju säkert rätt i sitt resonemang om paradigmskiften. Frågan är bara om det totala lidandet skulle bli mindre om vi tänkte lite större?
Läs även vad andra bloggare skriver om samhälle, politik, framtid, paradigmskifte, statsvetare
