Efter en del fel smugit sig in senaste klimatrapporten ser sig IPCC nu tvingade att utveckla rutiner för detta inför nästa rapport:
Felen i FN:s klimatpanels senaste rapport från 2007 kan inte ändras med nuvarande regler. Vi måste ha nya rutiner för hur felaktigheter ska hanteras framöver, säger Thomas Stocker, klimatforskare vid Berns universitet och ledare för delar av nästa IPCC-rapport år 2014.
[Från Fel kan inte rättas i IPPC-rapport - Vetenskapsnyheter - sr.se]
Men vad menar man med att ändra fel i en publicerad rapport?
Hur är egentligen det med fel i rapporter? Brukar de rättas till?? Hur många organisationer har egentligen rutiner för att rätta fel i publicerade rapporter? Ibland är lösningen att man publicerar en separat Errata med sammanställning av de fel man hittat, vilket bifogas som ett löst blad. I andra fall väntar man med att hantera felen tills det kommer en ny utgåva där man har utvecklat innehållet och ändrat de fel som upptäckts och kommenterats. I de allra flesta fall ändrar man inte alls utan låter istället publikationen leva sitt eget liv – med sina fel och brister.
Det finns förstås exempel på dokument som faktiskt behöver vara aktuella och korrekta. Detta gäller t ex lagböcker, uppslagsverk och andra typer av regelverk som påverkar den omgivande verkligheten direkt. Där kan man hitta avancerade rättningsprocesser och nytryck där rättningar sker. Oftast löser man problemet här genom att med jämna mellanrum trycka nya versioner och vars tydlig med att det är den sista utgåvan som gäller.
Dock kan jag inte komma på någon rapport som delar denna egenskap, även om snart IPCC rapporterna kanske snart är där?
Varför publikationsprocesserna ser ut som dom gör
Enligt traditionellt publikationsparadigm är nämligen sättet man sammanställer och producerar material på en linjär process. Visst kan arbetet inom varje steg vara ganska kaotisk och iterativ, men mellan stegen, efter en s k grind, är processen linjär. För hur skulle den annars kunna vara planeringsbar? Tryckaren måste ju faktiskt trycka ett antal tusen exemplar och då måste man ju veta att det man trycker är korrekt.
Orsaken är förstås att de tekniska förutsättningarna skapat en viss struktur. Det är framför allt de tre grundläggande kommunikationsprinciperna vi levt med sedan Gutenberg som sätter gränserna:
Massproduktion – Att sprida en rapport kräver att man måste duplicera den i ett stort antal exemplar. Denna process är resurskrävande och dyr och i det fall ett allvarligt fel smugit sig in kan man inte backa processen utan man måste kassera redan tryckt material, justera felet och sedan trycka om från början.
Materiell distribution – Under hela historien har information som inte varit muntlig varit tvungen att distribueras i någon materiell form som t ex en bok eller tidning. Detta innebär att man inte utan en enorm insats kan återkalla det man skickat ut till tusentals personer. Det som är utskickat kommer att förbli utskickat och placerat i en hylla tills ägaren behagar slänga publikationen i fråga.
Broadcasting – Det rådande principen att sprida information bygger på broadcasting där information sprids från en punkt till många andra. Modellen blev mer aktuell med spridningen av TV och radio, men bygger egentligen på samma grundläggande princip som tryckta medier men nu hamnar fokus på att det är samma information som sprids till alla samtidigt vid en viss tidpunkt. Nu blir tidpunkten då något sprids på det viktiga. Även här måste begränsa sig i hur många olika varianter som sänds ut, eller åtminstone göra tydliga tidsangivelser, eftersom det annars kan skapa förvirring för mottagarna som annars kommer att referera till olika varianter av samma information.
Framtiden och hur tekniska förändringar transformerar kunskapsarbetet
Efter Internets genombrott och med de innovationer som byggts ovanför Internet som t ex bloggar och wikis håller detta publikationsparadigm på att brytas sönder. Information behöver inte längre samlas, delas och arbetas med i större, färdiga enheter utan kan numera hanteras på många olika sätt. Wikipedia är förstås det tydligaste exempel där processen att bearbeta och publicera information inte längre är en diskret, utan snarare en kontinuerlig process som pågår hela tiden.
Exemplet med kritiken mot IPCC pekar tydligt på den förändring i publikationsprocesserna som håller på att ske och allmänheten har redan förändrat sin syn på information och hur den sprids. Annat är det med överbyggnaden i form av institutioner och förlag. Dessa bygger fortfarande till stor del på gamla maskinprinciper som i sin tur är byggda på den materiella logik som de materiellt baserade principerna för kommunikation och spridning av information.
Vad vi bevittnar är förstås en kopernikansk vändning i hur arbetet med information runt information organiseras. Även om det finns praktiska argument för att hålla kvar principen att ett dokument publiceras i sin helhet vid en viss tidpunkt förändras begreppet publikation i grunden. I det fall man behåller en sådan tidpunkt handlar det snarare om dokumentets tillgängliggörande, dvs då dokumentet öppnas upp för andra än de som deltagit i produktionen.
Det intressant är att i de fall men väljer ett publikationsdatum innebär det en artificiell uppdelning mellan producenter och konsumenter av t ex en rapport, en uppdelning som tidigare var nödvändig men som i framtiden bara kommer att användas då det finns en speciell poäng att organisera arbetet på det sättet. I de flesta andra fall kommer med stor sannolikhet denna tidpunkt att bli irrelevant eftersom produktionen av de flesta dokument snarare är del i en längre kommunikations- eller dokumentationsprocess som inte kan avgränsas i tiden utan är en ständigt pågående process.
Det är inte så att publikationsmodellen i traditionell form kommer att försvinna, men den kommer definitivt att marginaliseras i takt med att människor successivt lär sig använda och integrera digitala hjälpmedel i sin vardag. Vi går nu in i en värld där de flesta av oss ständigt deltar i en stora många-till-många kommunikation med vår omgivning. En kommunikation som kommer att handla om allt från rent nöje till seriöst koordinerande av arbete till utvecklande av idéer och ny kunskap. Gränserna mellan både amatörer och professionella och producenter och konsumenter håller redan på att försvinna eftersom de framväxande digitala socialt definierade gemenskaperna återinför de traditionella meritokratiska strukturer där den som bidrar och verkar kunna något, tilldelas förtroende av de andra.
Kanske är det så att vi behöver se över hur vi organiserar det gemensamma arbetet runt så viktiga frågor som t ex klimatförändringarna så att de speglar hur människor faktiskt arbetar med information och kunskap idag, snarare än hur man gjorde under upplysningen?
