Det pågår ett krig mellan Antipiratbyrån och fildelarna – mellan de som försvarar sin upphovsrätt och vinster och de som utnyttjar rätten att kopiera för enskilt bruk i stor skala. Kriget förs både på ett tekniskt och juridiskt plan men också på ett massmedialt plan. Antipiratbyrån hävdar att det handlar om stöld, och jämför gärna med att stjäla en CD-skiva från affären. Fildelarna kontrar med att de ändå inte skulle köpt musiken de laddat ner och att riktiga fans faktiskt köper de CD-skivor de verkligen tycker är bra eftersom man då faktiskt vill ha äkta vara hemma i hyllan. Musikerna själva är kluvna och representerar flera olika ståndpunkter, men är förstås intresserade av att på något sätt kunna leva på sin musik.
Dispyten ser vid första anblicken ut att handla om rätten att få ersättning för sitt kreativa verk när det kopieras, distribueras och konsumeras. Skälet till att striden tagit sådana proportioner visar att det finns starka ekonomiska intressen som är hotade. Det handlar om mediaföretag vars lönsamhet urholkas av den pågående digitala revolutionen. Fienden utpekas vara de miljontals individer över hela världen som utnyttjar den nya tekniken till att stjäla musik och retoriken har hittills handlat om etik och vilken sida som är ond och vilken som är god.
För att få lite perspektiv på de rådande reglerna runt mekanisk eller digital kopiering av musik bör man åtminstone gå tillbaka till 1907 då självspelande pianon blivit en industri i USA. Tillverkarna av rullarna som satt i dessa pianon köpte då en uppsättning noter till ett nytt musikstycke som “spelades in” på en rulle som kopierade och såldes i stora volymer. Rulltillverkarna hävdade i den påföljande rättegången att de faktiskt betalat för noterna och då också rätten till musikstycket. Domstolen gick vid första tillfället rulltillverkarnas väg, men bjöd in till en principiell diskussion på en högre nivå. Kongressen svarade efter två år med en ny lag som ålade producenterna av rullarna att betala en licens till innehavaren av upphovsrätten för varje rulle som såldes. Poängen med denna lag var inte att stödja den ena eller andra aktören utan hade ett högre syfte. Det handlade om att på ett övergripande plan stödja den tekniska innovationen och ekonomiska utvecklingen men samtidigt inte hämma musikskapandet. Att öka den totala kakan för kreativa industrier på lång sikt. Detta är grunden för dagens lagstiftningen om ersättning vid mekanisk kopiering och vidaredistribution av konstnärliga verk.
Redan i början på förra seklet noterade alltså den amerikanska kongressen att det också handlar om hur det ekonomiska och juridiska systemet bör anpassas till de nya tekniska förutsättningarna. Det handlade om vilka lagar, system och institutioner som skall finnas och fungera för att landets ekonomiska och demokratiska utveckling skall gynnas på lång sikt. Inget demokratiskt system kan acceptera att de rådande reglerna används blint eller kortsiktigt om konsekvenserna på lång sikt blir allvarliga. Om reglerna t ex gynnar en existerande industri men får negativa konsekvenserna för framtida ekonomisk utveckling ändrar man förstås reglerna.
Musikindustrin stod, år 1907 liksom nu, inför en teknisk utveckling som förändrade förutsättningarna radikalt. Genom att gå till domstol fick man rätt i första instans, men systemet såg de större strukturella förändringarna komma och bara två år efter hade man nya regler som var anpassade till de nya förutsättningarna. Är då detta något nytt eller unikt för musikindustrin? Nya tekniska innovationer har genom tiderna upprepade gånger fått dramatiska konsekvenser för både samhälle och företagande. Gång på gång har tekniska innovationer skapat nya förutsättningar och därmed dragit undan mattan för vissa branscher, samtidigt som nya har utvecklats. Problemet verkar inte ha att göra med förändringen i sig utan att vårt minne är så kort. I teknikhistorien finns många paralleller till dagens utveckling inom mediabranschen.
Ett exempel som härrör från ungefär samma tid handlar om den stora industrin som byggdes upp runt insamling och distribution av is under 1800-talet. Kylning byggde på att man samlade is på sjöarna vintertid som lagrades i stora lager för att finnas tillgänglig hela året. Driftiga entreprenörer utnyttjade snart även de varmare årstiderna och började samla is på nordliga breddgrader som sedan skeppades söderut. Is var en nödvändig resurs för många under den tidens industriella utveckling och verksamheten växte kraftigt under hela 1800-talet. År 1907 samlades, distribuerades och konsumerades 14-15 miljoner ton is i USA vilket var nästan tre gånger så mycket som 1880. År 1909 fanns ca 2000 lager och distributionsverksamheter i USA och marginalen i branschen var så stor att även maffiafamiljer var inblandade.
Den stora isindustrins öde var dock beseglat när elektriciteten successivt kom att bli allt mer tillgänglig. I takt med utbyggnaden av elektriciteten spreds elektromekaniska kylmaskiner först till företag men snart även till hemmen. Insamling, lagring och distribution av is blev snart en glömd verksamhet, även om användningen av is inte har minskat utan har ökat mer än någonsin fram till våra dagar.
Isindustrins kollaps är ett av många exempel på när den obarmhärtiga teknikutvecklingen sopar bort en hel bransch på bara ett par årtionden. Men måste det alltid gå så illa? Nej, det handlar förstås om djupet av den tekniska förändringen, men också på vad aktörerna inom de påverkande branscherna gör. Det finns flera exempel på företag som i tid insett vad som hållt på att hända och lyckats utnyttja utvecklingen till sin fördel. När inspelningsbara videobandspelare hotade filmindustrin var branschen i chock. Disney visade sin framsynthet genom att vara först med att inse att en sänkning av prisnivån var mekanismen som kunde motverka framväxten av en kopieringsboom eller en stor konkurrerande uthyrningsverksamhet. Människor skulle ju inte sluta titta på film. Däremot skulle konsumtionsmönstret komma att förändras och därmed också inställningen till kostnaden för se eller äga en film. Disneys prissänkning bröt mot de rådande branschinstinkten som istället argumenterade för en höjning av priset för att kompensera för färre sålda filmer. Det tydliga beviset på att Disney hade rätt blev filmen E.T. som sålde i 14 milljoner exemplar för 19.95 dollar trots att det vid tiden fanns en väl utbyggd videouthyrningsverksamhet.
Historien slår tydligt fast att när en attraktiv teknisk innovation släpps ut i det fria förändras förutsättningarna för kommersiell verksamhet. Maskarna har liksom lämnat burken. Frågan man då måste ställa sig är hur djupt gående förändringarna kommer att bli. Vilka konsekvenser kommer dagens digitala utveckling att få på lång sikt. Kan den jämföras med innovationen med självspelande pianon? Med videobandspelarens spridning till hemmen? Eller bör den jämföras med något så revolutionerande som elektricitetens spridning?
Det är lätt att dras med i den allmänna debatten och anamma de till synes självklara perspektiv som målas upp av piratkopierarna respektive mediabranschen. Men har vi förstått tillräckligt om hur djupa de digitala förändringarna är? Om den digitala utvecklingen kommer att svepa med sig stora delar av de branscher som bygger upp mediavärlden idag, men är av godo för det ekonomiska systemet på högre nivå, hur borde vi skriva morgondagens lagar? Är det egentligen relevant att lyssna på piratkopierarna eller mediabranschen?
Referenser:
Artikel av Hal R Varian i New York Times om fildelning och krocken mellan copyright och ny teknik: http://www.sims.berkeley.edu/~hal/people/hal/NYTimes/2005-04-07.html
Historien om frysens utveckling: http://www.history-magazine.com/refrig.html
