Gång på gång händer saker som tar organisationer på sängen. Trots att händelserna enligt externa bedömmare inte var så svåra att föreställa sig. De flesta av dessa händelser har dessutom föregåtts av flera varningssignaler, som alla har ignorerats eller misstolkats. Några mer allvarliga exempel är händelser som 9/11 och katastrofen med rymdfärjan Columbia. Även många andra mindre dramatiska händelser, men kanske nog så allvarliga, hamnar i denna kategori. Det märkliga är att organisationer som drabbas verkar helt enkelt inte ha kunnat föreställa sig dem och varningssignalerna verkar systematiskt ha filtrerats bort.
I artikeln Gospels of Failure diskuteras de dimensioner som beskrivs ligga bakom problemen: organisationens föreställningsförmåga, kultur och kommunikation. Bakgrunden är att The 9/11 Commission Report tar upp just dessa faktorer som centrala för varför den amerikanska administrationen misslyckades med att föreställa sig terrorangreppet på tvillingtornen. Den viktiga frågan är förstås vad man kan göra åt denna organisatoriska blindhet.
Organisationens föreställningsförmåga
The 9/11 Commission Report föreslår att man bygger in en process för att den vanliga mänskliga föreställningsförmågan skall kunna få genomslag i administrationen. I artikeln gör författaren direkt en koppling till scenarioplanering, en allt vanligare metod inom affärsvärlden. Genom att använda olika scenarier och sedan sätta sig in en annan aktörs situation får man fart på fantasin och kan måla upp möjliga framtida drag.
Kultur som förstärker känslan av säkerhet
En av de viktiga verktygen man har är att ständigt störa det förrädiska lugn som annars riskerar att leda till arrogans. Den kultur som skapar en känsla av att befinner sig på ett säkert ställe måste helt enkelt störas.
Kommunikationsvägarna
Här gäller det att motverka centralisering och låta kommunikationen gå både vertikalt och horisontellt. Låt de sociala relationerna kortsluta organisationen.
Detta låter i mina öron som ganska sunda och välmotiverade målsättningar. Dock är dom inte nya och undertecknad har själv predikat dessa under ett antal år. Det är uppenbart att det finns en initierad grupp med trötta entusiaster som arbetar med att få sina organisationer att hantera förändringar i omvärlden på ett icke disruptivt sätt. Det finns också en ganska utbredd medvetenhet om att man annars riskerar att falla på mycket små tuvor. Samtidigt arbeta dock många interna krafter åt rakt motsatt håll. Jag pratar både om drivkrafter som härstammar från ett traditionellt industriellt synsätt men även mekanismer som verkar vara grundläggande i mänsklig organisation. Ett exempel är den utspridda ingenjörsbaserade viljan att avgränsa, fokusera och effektivisera. Ett annat är benägenheten att centralisera när omvärlden förändras. Ett tredje är benägenheten att inom olika enheter skapa olika världsbilder och en egen raison d’être under (?) den övergripande organisationens paraply. Tillsammans driver dessa åt rakt motsatt håll mot en bättre horisontell kommunikation, att tänka på det större sammanhanget och att ha en bättre fungerande kollektiv fantasi.
Hur viktigt är det för det stora perspektivet om organisationer i gemen kommer att klara av att bli mer anpassningsbara eller inte? Jag undrar om det inte är en kritisk osäkerhet för hur skumpig ekonomisk färd västvärlden kommer att få de närmaste hundra åren…
Läs mer i artikeln: Fast Company – Gospels of Failure
