Vad säger Brexit-fenomenet om framtiden?

Årets midsommar blev inte som alla andra eftersom den inleddes med beskedet att Britterna röstat ut sig ur EU. Börserna störtdök, teorierna haglade och som genom ett trollslag blev osäkerheten inför framtiden total.

Om man då som jag sysslar med det längre framtidsperspektivet, vad säger brexit-fenomenet om man målar med den lite större penseln? Vilka större mönster kan brexit vara en del i??

Globaliseringsprojektet utmanas på allvar av stamlogiken

Det är inget ny insikt att många runt om i världen är kluvna till globaliseringen. Globaliseringen är ju inte något nytt fenomen men när Sovjetunionen föll blev den nyliberala globaliseringsmodellen totalt dominerande. Den oreglerade kapitalismen med dess öppna gränser och fria rörlighet det dominerande recept antogs bota allt. Från malaria och människohandel till budgetunderskott och höga arbetslöshetssiffror. Och framför allt sågs det som en väg till världsfred. Successivt har dock protesterna ökat. I takt med att de negativa konsekvenserna blivit allt tydligare har proteströrelserna från den icke industrialiserade världen fått västerländska syskonrörelser runt marginaliserade värden som t ex etnicitet, religion, samhällsklyftor, klimat eller nationalism.

Benjamin R Barber har beskrivit en version av denna globala motsättning. I boken (och den föregående Atlantic artikeln) Jihad vs McWorld som kom ut 1995 argumenterar han för att de globala konflikterna under 2000-talet skulle underblåsas av konflikten mellan två motstående odemokratiska krafter: nyliberal storföretagsglobalisering (McWorld) och reaktionär stamlogik baserad på etnicitet, religion, sociala orättvisor och/eller nationalism (Jihad). En konflikt mellan dessa skulle enligt Barber komma att hota demokratin och båda dessa krafter skulle därför behöva stävjas genom ett ökat civilt engagemang i samhället.

Enligt Barbers analys är alltså både Brexit och ISIS fenomen som uppstår som en motkraft mot den kapitalistiska globaliseringen och marknadslogikens dogm. De är helt enkelt effekten av ett kluvet samhälle där etablissemanget anpassat sig till den kapitalistiska agendan och tappat kontakten med stora maktlösa med mindre ekonomiska resurser och lägre utbildning. Det som skedde under omröstningen var i så fall ingen rationell omröstning där olika mer eller mindre förnuftiga argument stod mot varandra. Det var ett ultimatum där den maktlösa massan till varje pris ville ta tillbaka någon form av kontroll. Och då finns ingen klar analys eller något rationellt argument i världen.

Ledarskapsunderskottet i dagsljus?

En annan aspekt handlar sig mot de brittiska ledarnas förmåga och omdöme när de själva sätter sig i en situation som de inte vill vara i. Och kanske förmågan och omdömet hos den stora majoriteten av ledare i västvärlden?

Det är uppenbart att vår turbulenta tid ställer större och annorlunda krav på våra samhällen än på länge. Krav som tarvar ett annat sorts ledarskap än vad de parlamentariska och industriella hierarkierna lyckats odla. Istället för att bibehålla status quo, parera en och annan kris och genomföra små gradvisa anpassningar verkar denna nya situation kräva stora och strukturella förändringar. Ett ökande antal tänkare konstaterar att det krävs förändringar som verkligen går på djupet och återupptäcker vad vi människor vill. Och först när vi hittat vad vi vill startar en ombyggnad av samhällets struktur så att det kan fungera i en den betydligt mer osäkra, dynamiska och fragmenterade värld vi ser framför oss. Förändringar av sådan magnitud kräver en annan sorts ledarskap än vad industrisamhället drivit fram. Gapet mellan ett sådant ledarskap och dagens ledarskap och ledarstrukturer kallar jag för ledarskapsunderskottet.

Kan det vara så att Brexit är ett tecken på att situation blivit alldeles för komplex för dagens generations ledare? Är de metoder och de färdigheter de besitter är inte längre relevanta för att hantera de problem vi som samhälle nu allt oftare ställs inför? Har ledarskapsunderskottet blivit så stort att de stora strukturerna inte längre klarar av att hålla samman utan faller sönder bit för bit?

Det politiska kapitalets bankrutt?

I länder där de flesta människor inte lider någon akut nöd brukar man inte ifrågasätta det samhällsskick man har. I en värld där den stora majoriteten har en mental bild av att alla kan vara med och påverka eftersom alla har rösträtt testar man inte hela tiden vilken makt man egentligen har. I en sådan relativt stabil värld har ledarna ett ganska stort politiskt kapital till sitt förfogande. Ett politiskt kapital är i huvudsak förtroendet för ledarna och den rådande politiska ordningen som ger politiker och ledare ett handlingsutrymme.

Vid varje kris som kräver en politisk insats eller större politisk reform där några får de sämre tar det en del av det politiska kapitalet. Efter 2000-talets stora kriser och en tydlig oförmåga för både politiker och system att hantera dessa har det politiska kapitalet sjunkit dramatiskt.

När det politiska kapitalet kommit ner under en viss nivå finns inte längre förtroendet för att göra någon förändring alls. Är det politiska etablissemanget i väst i så fall bankrutt.

Tecken på större systemkollaps?

Ekologer som länge studerat komplexa system har en relativt klar bild av hur t ex ekosystems naturliga livscykel ser ut. De börjar smått med ett fåtal enkla invånare. Om förhållandena är bra växer dessa sedan i antal och utbredning tills de växt ihop så mycket att all energi är upplåst och alla kommunikationskanaler är ihopkopplade. Finns det ingen energi eller utrymme att växa på bromsar hela ekosystemet in och det sker bara gradvis förfining. Det som då samtidigt har hänt är att sårbarheten hos hela ekosystemet ökat dramatiskt. När en sjukdom eller brand börjar i någon del fortplantas effekten snabbt till hela ekosystemet som raseras fullständigt. Kvar blir bara några små spillror som lite utspritt börjar spira och påbörjar en ny tillväxtcykel.

Det populäraste exemplet för att illustrera denna cykel är skogarnas utveckling och de helt nödvändiga skogsbränderna.

Ett katastrofalt slut är förstås inte alltid slutet på en sådan cykel. Ibland går denna destruktiva process långsammare i form av en ”devolution” – en sorts långsam tillbakabildning. Oavsett vilket så finns ett naturligt slut på ihopväxande komplexa system.

Kan det vara så att Brexit är ett tecken på en devolution av den komplexa, hopväxta och täta västvärlden? Eller är det början på en skogsbrand??

Den postnormala människans framväxt

Om Brexit direkt tog hela världen med chock så är kanske det mest intressanta den relativt stora grupp av britter som redan dagen efter en folkomröstning ångrar sig. Fenomenet fick snabbt namnet ”Bregret” och är kanske den mest förvånande effekten. Speciellt när det gäller vår bild av engelsmännen – och i förlängningen bilden av oss själva. Är man inte dum i huvudet om man ena dagen röstar för något och nästa dag ångrar sig när man plötsligt förstår vad det var man röstade på?

Många är sociologerna som försökt förstå dagens och morgondagens människa och samhälle: Zygmund Baumann, Ulrich Bech, Paul Verhaeghe, Anthony Giddens m fl. En tanke dessa uttrycker gemensamt är att vi människor idag är ganska annorlunda än för 50 år sedan. Vi är mer individualiserade, reflexiva, flyktiga, marknadsutsatta, självförverkligande och känslomässigt styrda än någonsin. Istället för att konkreta behov eller ärvda kulturmönster som formar våra dagliga beteenden och beslut så brottas vi med att hitta oss själva och vad vi egentligen vill i en spegelhall bestående av trasiga speglar och massor av projektorer. I detta kaleidoskopiskt ständigt skiftande landskap av medialiserade bildfragment försöker vi navigera och skapa någon form av en stabil och förutsägbar vardagssituation vi behöver för att överleva.

Att förstå konsekvensen av en handling eller beslut blir i en sådan värld förstås i det närmaste omöjligt. Det blir helt naturligt att vi hemfaller åt vår egna och högst personliga mentala världsbilder där de enkla sambanden fortfarande ser ut att finnas.

Uppdatering/instick: Den andra mer påtagliga effekten är att vi i högre grad litar på den som är mer lik oss oss än på någon som vi inte har en relation till. Vi tror t ex inte på varken läkare, journalister eller lärare längre. Och framför att tror vi inte på högre chefer, storföretag eller politiker. Kommunikationsföretaget Edelman, som gjort förtroendestudier runt om i världen (se artikel i The Atlantic), hävdar att vi redan gått över till att ha oss själva som referens snarare än någon från samhällets elit. ”Personer som jag” har enligt Edelman dubbelt så hög trovärdighet som någon ledare från regeringen. Mönstret för våra påverkansrelationer har alltså helt enkelt ändrats från gå uppifrån-och-ned till att bli horisontella.  

Så, nej, britterna är inte dumma i huvudet. De och alla vi andra är helt enkelt en annan sorts människa än tidigare. En postnormal människa som med all sin kognitiva förmågan försöker hålla ihop en alldeles för komplex och ständigt föränderlig bild av sin omvärld. En människa som mindre än någonsin är lik den bild av den relativt rationelle, stabile och bildningsbara varelse samhällsbyggare under de senaste århundraden har haft framför ögonen.

Kanske är den postnormala människans framväxt en så stor förändring att själva fundamentet för den parlamentariska demokratin håller på att smulas sönder?

Slutsats – Brexit understryker både osäkerheten och skiftet?

Om förutsägelser i allmänhet är svåra är dagens turbulenta situation svårare än någonsin att göra några klara förutsägelser i. En förutsägelse man dock kan göra är att 2016 var året då den globala osäkerheten skruvades upp ytterligare ett steg. Framtiden är alltså mer osäker och globaliseringsprojektet är inte alls så självklart som tidigare. Alla stora projekt runt globalt gemensamma tekniska, ekonomiska eller politiska samarbeten måste nu tänka om och det kommer att ta ganska lång tid innan vi förstår vidden av det som hände torsdagen den 23 juni 2016.

Jag har dessutom skrivit om det horisontella samhället på svenska här, här och här. På engelska här.

I samband med kravallerna i Frankrike 2005 skrev jag dessutom om EU-sönderfallet och angav en tankegång som Peter Schwartz uttryckt där stegen för Europas sönderfall listas.